Underbart är kort, Ole
Ole
Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort
Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort
På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort
Texten Povel Ramel har skrivit passar alltför väl på Oles liv. Det var trist i tre år och underbart i några veckor.
Som ni förstår lever inte Ole längre. Hans böld på kinden läkte fint, men han fick böld i pungen efter kastreringen i stället.
I dag hade vi tid att operera bort det. På den ena sidan var det en så liten knöl, som dessutom hade blivit mindre så den lät man vara. Så man tog den som var lite större. Allt gick bra och jag hämtade Ole efter jobbet. Han hade redan ätit och bajsat ordentligt. Men under operationen var det något underligt som aldrig hade hänt Gunnel, som är en erfaren och mycket duktig veterinär, förut. Jag skriver ner hennes egna ord:
”Vi har i dag opererat bort hela svullnaden på höger sida av pungen. I samband med detta sipprade det hela tiden fram en ganska stor mängd helt klar vätska från sårområdet. I nuläget kan jag faktiskt inte alls förklara vad det är för vätska. Det var definitivt inte urin från urinblåsan. Möjligen kan reaktionen i pungen också gett upphov till en reaktion högre upp i systemet via kanalen som löper genom ljumsken. Det skulle i så fall kunna röra sig om vätska som bildas inuti bukhålan.
Med tanke på den kraftiga vätskeutgutningen så har jag bara satt ett stygn i huden så att såret med avsikt glipar lite för att vätskan ska kunna tränga ut någonstans. Så länge det fortsätter att komma vätska så bör Ole bo på handdukar eller tidningspapper.
Vi passade på att samtidigt kontrollera Oles tänder, vilka fortfarande var utan anmärkning.
Ole bör komma på en kontroll av sina operationssår om 1-2 veckor igen. Tidigare ifall det krånglar.”
Vi åkte hem och allt var bra. Ole snackade i transporten. Han fick sitta kvar i den när vi kom hem. Han hade hö, som han åt ivrigt av, och så fick han lite machesallad som jag hade köpt. Det var gott.
Jag ordnade med en natthage i vardagsrummet så han kunde vara nära mig. Jag planerade att sova i soffan så jag kunde stödmata honom under natten. Jag medicinerade alla andra grisarna vid 8-tiden, åt middag med maken, talade med en försäkringsförsäljare i telefonen och sedan bestämde jag mig för att väga Ole och se om han ville ha lite Critical Care.
Ole var glad och pigg. När jag tog ur honom ur transporten hade han lite bajsploppar i rumpan som jag plockade bort. De var normalt formade, fasta och fina. Men hans högra pungpåse var väldigt svullen. Jag tänkte att det där får vi nog ringa om i morgon bittida. Jag satte honom på vågen och fick lite av en chock; Han hade gått ner 100 gram sedan morgonen. Det var bara att fixa Critical Care och börja mata… När jag matar honom sitter han på rumpan med ryggen mot mig och framtassarna på min hand som jag stödjer honom med. Och när han sitter där ser jag något litet rosa sticka fram ur operationssåret. Jag tänker att det DÄR får vi ringa om direkt klockan 7 i morgon bittida. Straxt efter ser jag något lite större mörkare brunt sticka fram ur operationssåret. Då tyckte jag det blev väldigt jobbigt. Jag ringde kliniken i hopp om att någon kanske var kvar. De stänger 21.00 och klockan var kanske 21:45. Men nej, deras telefonsvarare hänvisar till Djursjukhuset i Bagarmossen om det är akut. Jag memorerade telefonnumret och lade på. Tittade ner på Ole och fick dagens andra chock. det stack fram en hel del saker ur operationssåret. Jag ringde Djurjukhuset och fick fram vad det var. De sa åt mig att komma dit så skulle de titta på det.
Page 1 of 2 | Next page