Vill du ha ett liv, Ole?

Nu har han fått Rosita, en kastrerad marsvinsdam med attityd, som sällskap. Det var mycket nervöst att sätta ihop dem eftersom Rosita kan vara ganska ”taggig” och Ole har en dålig vana att markera om han tror att man ska röra hans framtassar. Det är troligen för att han har haft ont. Men deras första möte var väldigt odramatiskt. Ole var försiktigt nyfiken när han stötte på Rosita, men han tappade bort henne rätt fort och då springer han inte och letar, utan fortsätter att tugga hö. Rosita, som är van vid jobbiga karlar, blev nog mer än konfunderad. Till sist försökte hon få honom att putsa på sig. Men Ole såg inte hennes framsträckta kind. Den var för nära. Han fortsatte att tugga hö. Snacka om att Rosita måste känt sig avspisad. Det här är hon inte van vid Nu har de tillbringat en natt ihop i Oles nystädade revir. De har ätit frukost. Rosita har upptäckt att hon kan sno godbitar framför nosen på honom utan att han märker det. Han letar inte efter dem heller. Han är ju van vid att de finns där någonstans och att han nog springer på dem så småningom. Han hör ju inte Rosita tugga i sig dem. Han har en del att lära sig, men det känns som om Rosita också lär sig något. För hon är snäll mot honom. Hon har markerat några gånger mot honom när hon trodde han skulle bli närgången. Han rycker undan nosen då, men han flyttar sig inte och han flyr inte. Så jag ser att Rosita har respekt för Ole. Vill han ha något gott så tar han det, även om Rosita sitter på det. Det förstår hon sig inte på ännu. Det är väldigt intressant att studera dem.

Jag hoppas att jag ska få se att Ole fungerar så bra med Rosita att det kan vara värt att utsätta honom för en kastrering. Jag tror nämligen att han skulle må bra av en flock. Framför allt skulle hans sällskap behöva fler än bara Ole som sällskap. Han är en udda fågel. Oförskyllt i och för sig, men ändå… Rosita och jag ska göra vårt bästa att ge honom ett liv, till skillnad mot Blå Stjärnan och hans förra ägare.

Page 3 of 3 | Previous page