Vill du ha ett liv, Ole?

Det här är Ole

När treårige Ole kom till omplaceringen så trodde man att han var helt blind eftersom hans ögon ser väldigt konstiga ut. Ett år tidigare hade han haft en ”kollaps”, troligtvis en hjärnblödning, men han hade aldrig varit till veterinär. Irene tog honom till Blå Stjärnan för hans ögons skull. De konstaterade att han inte har ett övertryck i ögonen, men de var så tveksamma till hans livskvalitet så jag har förstått att de var inte helt bekväma med att Irene inte lät avliva honom där och då.

Under ett telefonsamtal jag och Irene hade så bollade vi lite idéer om honom. Irene tyckte att han inte verkade vara ett dugg intresserad av sin omgivning trots att han satt med andra grisar på andra sidan gallret. Hon var tveksam till hur hon skulle kunna hjälpa honom just eftersom han var blind och hade varit ensam hela sitt liv. Hur skulle han kunna lära sig hur man beter sig som marsvin utan att åka på storstryk? Han är ju okastrerad. Var det verkligen okej att låta honom leva ensam i resten av sitt liv? Blind och utlämnad bara till sig själv…

Då slog det mig att Rosita är ju kastrerad och dessutom ”ledig”. Det är riv i den damen, men hon är inte orättvis och dum. Jag har dessutom ett stort intresse av att hjälpa och lösa ”omöjliga” problem. Så Ole fick skjuts till mig.

Han har suttit själv med bara ett galler emellan till mina tre äldsta damer till i går. Jag har studerat honom och upptäckt att han inte är helt blind. Han ser mig när jag kommer och sträcker sig efter mig. Men om jag sitter stilla nära, så ser han mig inte. För att få hans uppmärksamhet då så får man vinka eller på något sätt göra en lite större rörelse. Detta säger mig att han ser konturer, men inte detaljer. Som hans ögon ser ut tror jag att han har fullt fungerande ögon, men att det är något (en kronisk infektion kanske) som sitter ”ivägen” för hans syn. Håll din egen hand cirka 5 cm framför ögonen och testa. Du ser allt runtomkring, men kommer något nära ser du det inte alls. Vi ska till ögonspecialist och se om det går att göra det bättre. Bra tror jag aldrig det kommer bli.

Vad jag däremot har konstaterat är att Ole hör inte. Han är helt och hållet döv. Han skulle inte höra om jag så avfyrade en kanon en centimeter bakom rumpan på honom. Det är troligen därför han verkar så ointresserad. Han går i sin egen lilla bubbla. Han hör inte de andras pip, kutter, tugg, och kurr. Han hör inte prassel av påsar, visslingar efter mat eller att någon kommer bakom honom.

Något annat jag såg efter några dagar, när han började interagera med mig, var att han gick konstigt. Han har nog större utrymme nu än vad han haft i hela sitt liv och ändå är det inte mer än en knapp kvadratmeter. Hans kropp säger mig det. Den är dåligt musklad, benig med hängmage. Han väger ett drygt kilo. Men utrymmet gör att han har börjat röra sig mer. Han kommer fram till skranket när han ser att jag kommer. Han tigger gos, mer än godis. Han vill verkligen ha kroppskontakt och får han det så njuter han oförbehållt. Men jag såg att han skuttelihoppade med bakbenen när han kom travande. När jag då studerade hans rörelser såg jag att han faktiskt sällan använde sitt högra bakben. Han använde oftast tre ben, men ibland åkte det fjärde med i galoppen. Vi gick till veterinären och tog ett par röntgenbilder på hans båda bakben och fick svaret per omgående. Han har ont i sitt bakben. Rejält ont.

Röntgenbilder på Oles baktassar

Page 1 of 3 | Next page