Demonflickorna
Jag måste börja med att be om ursäkt för alla uteblivna blogginlägg. Facebook tar för stor plats i mitt skrivande. Tyvärr är FB en dålig plats att skriva om saker som man kanske vill gå tillbaka till så det måste bli lite skärpning här på Kringelkroken. Men om man är nyfiken på vad jag skriver om på FB så är det i gruppen Eragons omplacering av marsvin jag håller till.
Det är några vilsna små som fått hjälp och vägledning sedan sist. En är Puck som jag skrivit om i förra inlägget. Hennes fortsatta historia (för det finns faktiskt en fortsättning) ska jag berätta om snart. Men före det vill jag skriva om de som kom samtidigt som henne och har en precis lika ledsam historia, fast bara råkar ha klarat det hela bättre. Därför blir de, tyvärr, lite undanskuffade till något slags bakre fond. Jag tänkte jag skulle ändra på det just nu. Med en gång.
Historien om demonflickorna…
Jag nämner dem i förra inlägget som en liten hona som kom med hanen från en annan reptilintresserad tjej och så en liten hona som hon fått tag på annat sätt som hon var säker på var född i september 2012.
Den första lilla honan är en teddy/virvel-tjej som kändes ung. Väldigt ung… Jag tror hon kanske är född i december 2012. Hon vägde 571 gram när vi kom hem och mina egna ”lyx-ungar”, Ida och Pi födda 26 december 2012, vägde 565 och 625 gram då. Hon har en alldeles bedårande vit kropp med en rund snöbollsrumpa. Ena sidan av ansiktet är svart och andra är brunt med lite svart vid örat. Hon har vit bläs och med tiden har det visat sig att hon kan våga mycket för mat.
Lilith
Den andra lilla honan som man var säker på är född i september 2012 har en alldeles unik färgsättning och det är väl egentligen hon som har inspirerat mig till den lite underliga namnsättningen på de två. Hon är en virveltjej, med virvlarna helt symetriskt på kroppen så bakre hälften av pälsen växer bakåt och främre framåt. Jag tror inte det är rasstandard 
Yvetta
Båda två har mörkt, mörkt röda ögon. Som ett moget, lagrat bordeauxvin… Man ser det inte förrän det blänker i dem att de inte är svarta.
Om man tittar in i de där, ganska rädda och osäkra ögonen då kan man fråga sig hur de kunde vara avlade för att mätta reptiler. Det övergår mitt förstånd att någon skulle kunna titta in i dessa ögon för att sedan slå ihjäl dem och ge dem till en orm eller ödla. Eller ännu värre låta bli att döda först och låta reptilen göra jobbet. Det är inte lagligt i Sverige, men det skiter de i, de som gör så. Det är ballare och ger mer adrenalin att se jakten och dödandet. Kanske ger det även adrenalin att veta om att det man gör är illegalt.
Page 1 of 3 | Next page