Vad är ett liv värt? En följetong man önskar inte fanns.
Vi började dela upp hanar för sig och honor med sina ungar för sig i transportburarna jag hade med mig. Ungarnas kön tittade vi inte på. Det kändes inte som om de timmarna det tog att ta sig till Göteborg och Eragons skulle göra någon större skillnad i den populationen. Efter att jag hade fått honom att lova att inte skaffa nya marsvin for jag vidare mot Göteborg och en väntande Irene.
En annan unge
När jag kom fram började arbetet med att könsbestämma, väga och dela upp dem i lämpliga hagar. De var skabbiga så en droppe ohyremedel i varje nacke blev det också.
Skabbig och högdräktig Allison med två av sina ungar från föregående kull. Minst en av ungarna visade sig också dräktig. Pappan sitter i buren...
När vi var klara med det arbetet väntade en god middag som Anna, som då bodde i huset, hade lagat till. Efter det åkte jag med Irene till Bohus där jag somnade ovaggad. Nästa dag såg vi till de femton innan jag styrde min bil hemåt igen till min egen lilla flock.
En liten tjej
Jag vill nämna att det var flera personer som ville hjälpa till som satte in pengar på Eragons bankgirokonto till mig. De fick jag sedan av Irene. De pengarna har jag sedan använt för andra behövande marsvin som jag kommer skriva om de kommande dagarna.
Page 2 of 2 | Previous page
Irene:
juli 30th, 2012 at 07:38
Min önskelista
1. Man slutar helt sälja levande djur i zooaffär
2. alla uppfödare föder upp efter efterfrågan. Den framtida ägare som INTE kan vänta några månader på ett marsvin, hur ska den klara att ta hand om marsvinet i 6-7 år?
3. Utställningar och tävlingar ska handla om hur gamla och friska de är.
4. Alla försäkrar sina marsvin och veterinärerna får lära sig mer om dem på utbildningen.
5. Till sist…som genom ett mirakel inser Jordbruksverket att även djur vill röra sig och tripplar ytan för alla tillåtna burer.