Var kommer hon ifrån?
Jag har under en tid hängt på Blocket mer än vad som är nyttigt för en sådan som jag. En sån som är så löjligt djurvänlig så att hon försöker rädda blomflugor ur tekoppen och myror ur diskbaljan. Jag är spindelrädd, men maken får inte ta ihjäl dem. De ska bara flyttas till ett ställe där det inte är så troligt att spindeln och jag kommer träffas igen. De kan ju inte hjälpa att jag är fånig…
Men nu har jag alltså letat singelkille till en marsvinsmedmänniska som har en ensam kille som skulle behöva sällskap. Då snubblar man över annonser man annars inte skulle sett eftersom Blocket är ett ”no-no” i normala fall. Så man kan säga att jag inte ensam är orsak till nedanstående berättelse…
Det började, som ni har förstått, med en annons:
En Blocket-annons...
Marsvinet längst till vänster var den som fångade min blick. Såg minst sagt konstig ut i ansiktet… Var det ens ett marsvin? Joo, det är det…nog… Och ögat? Vad var det med det?? När jag hade förstorat bilden lite, så jag såg lite bättre, bestämde jag mig. Det här var ett marsvin som behövde hjälp. Kompisarna fick komma med på köpet. Jag lämnar ingen bakom mig. Chinchillan kunde det bli knepigare med. Jag har aldrig ens tagit i en. Men det reder sig tänkte jag och skickade ett mail. Det fanns inget telefonnummer att ringa.
Jag frågade om de fanns kvar och lite annat som jag ville veta. Det gick nästan ett dygn utan svar, så jag skickade ännu ett mail där jag talade om att jag verkligen var intresserad och bad dem att åtminstone tala om om de redan var bortplacerade. Då, fick jag ett svar via mail. De fanns kvar och det var 2 hanar och 2 honor. Men i annonsen var det ju sammanlagt 5 marsvin?? Det var rätt sent och det framgick av mailet att personen som svarade hade undvikit att ringa eftersom klockan hade blivit mycket, men där fanns också ett telefonnummer jag kunde ringa. Jag svarade på mailet och sa att jag tänkte ringa nästa dag.
Det gjorde jag och fick tala med en trevlig kvinna. Jag frågade då om det inte var 5 marsvin. Jo, det var det, men den ena var ju utan hår och såg inte så vacker ut så henne trodde de att ingen ville ha. De hade tänkt behålla henne, pyssla med henne lite extra så hon inte skulle känna sig ensam, till den dag hon inte skulle vara med mera. Jag förklarade då att för mig gjorde utseendet absolut ingenting, det är insidan som räknas. Jag fick då höra att det är hon som är den frimodigaste och mest framåt av dem. Jag känner igen den beskrivningen på de hel- och halvblinda marsvin jag kommit i kontakt med. De måste helt enkelt lita på sin omgivning om de inte ska sitta livrädda i ett hörn och svälta ihjäl.
Jag fick också höra att de hade ju varit ute på Blocket ett tag och att de hade fått många konstiga påringningar. Bl a var det två småtjejer på kanske 10-11 år som tänkte starta en omplacering, sa de. De ville att hon skulle ta marsvinen, i sina burar, till tunnelbanestationen T-centralen (i Stockholm). När hon då hade förklarat att det var två stora burar, hade de glatt talat om att det gjorde inget… De kunde ta med några kompisar som kunde hjälpa till att bära! Då bad kvinnan att få tala med mamman. Varpå hon fick luren pålagd i örat.
Jag förklarade att jag var seriös och att jag var beredd på att ta alla fem, men att killarna (som är okastrerade och lever som ett par) troligtvis skulle få en annan matte än mig så småningom, eftersom jag redan har en flock på fyra sedan innan och att det annars kunde bli lite mycket. Jag frågade också lite försiktigt om chinchillan. Hon hade, tack och lov, redan fått ett hem med en kompis 
Page 1 of 2 | Next page