Livets berg-och-dalbana

Våren är en motsägelsefull tid. Ena dagen är solig och varm, andra är kall med snö. Många känner livsandarna vakna, andra får vårdepression. Fåglar och andra vilda djur häckar och får ungar, många andra kära familjemedlemmar drar sitt sista andetag. Det är som om de har väntat så att de fick känna våren ännu en gång innan de går.

I dag var mina grisar ute och betade på gräsmattan till dom blev mätta på gräs och intryck och självmant gick in i transportväskorna. Jag satt hela tiden och tittade på dem och kände en slags tacksamhet blandad med sorg. Jag är så glad för att Kajsa verkar må så mycket bättre men samtidigt är det så många små själar som jag lärt känna via hemsidor och bloggar som har vandrat vidare till okända grässlätter.

På torsdag eftermiddag begravs min vän som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag ska närvara vid begravningen och tänker då tillåta mig att tänka en extra tanke på alla små saknade lurventussar också.

I kväll, innan Critical Care, vägde Kajsa 718 gram.

Kramar i massor till alla som behöver och speciellt till er som saknar en eller flera små flockmedlemmar.