5. Maritza
Den lilla tjejen var Maritza. Tanken med det var, och är, att eftersom hon är så ung (född i oktober 2010) så är hon automatiskt lägst i rang. Det kan lugna känslorna en hel del på dom andra. Dessutom är en trio inte en riktig flock. Det är alltid någon som favoriserar någon annan och då blir det alltid någon ”över” i en trio. Att det blev just Maritza är lite av en slump. Jag valde inte någon egentligen, men på Eragons hemsida hade jag sett att det fanns en liten kommentar under hennes bild. ”Bits” stod det. Jag frågade Irene om hon bet andra marsvin eller folk. Folk, var svaret. Maritza hade hamnat i en dålig cirkel. Hon hade börjat bitas som mycket liten och ingen hade rättat henne så hon hade fortsatt. Nu var hon inte så jättestor, men hon bet hårt och det blev ohållbart för familjen som hade henne. Dom lämnade henne för omplacering. Irene hade jobbat lite med henne så hon var bättre, men hon sa att hon inte vågade omplacera henne till en barnfamilj som det var nu. Jag är ju som jag är, ingen ska sitta och vara oönskad och oälskad, så Maritza fick det bli. Jag har inga små barn och att lära Maritza att man inte bits är något vi inte backar för. Våra andra marsvin har lärt sig andra saker som vi tycker är viktiga som att man inte försöker hoppa ur händerna när man sätter ner dem. Man väntar till man kan kliva ur. Det kräver lite tålamod och en del envishet, men hittills har vi inte misslyckats. Det fanns ett litet hinder ivägen för att Maritza skulle få komma hem till oss. Min make tyckte att tre marsvin var alldeles tillräckligt. Men när jag förklarade situationen, och berättade att Irene också har sagt att om vi av någon anledning inte kan/eller vill behålla Maritza är hon välkommen tillbaka för omplacering, så föll han till föga. Alla som känner mig och min familj vet att Maritza kommer stanna. Vi lever med våra marsvin runt oss. De blir individer som vi lär känna och lär oss älska. Att lämna bort en av dem skulle vara som att lämna bort ett barn. Otänkbart.
Så efter nästan tre veckor tog jag tåget ner till Göteborg igen för att hämta hem min flock på fyra små grisar. När jag klev in på Eragons mötte mig en härlig syn. I en hage av vanlig storlek satt mina kombattanter och tuggade hö tillsammans som om de aldrig hade gjort annat. Det var nervöst. Jag vågade knappt gulla med någon av dem eftersom jag var rädd att det skulle framkalla någon typ av rivalitet så dom föll tillbaka i det dåliga beteende vi hade innan Göteborg. Maritza visade sig fylla sin plats i flocken alldeles utmärkt. Hon hade utsett Niña som fostermamma och Niña hade åtagit sig uppdraget med stort allvar. Med jämna mellanrum nöp Niña Maritza i ändalykten när hon tyckte något gjordes fel. Maritza gjorde alla rätt och visade underkastelse. Tomas, som inte är en speciellt dominant herre, fann sig inte i dumheter, varken från Stumpan eller någon annan. Men han utmanade heller inte Stumpan i onödan som han gärna gjorde innan Göteborg.
Maritza är en intensiv tjej med spring i benen, de fransigaste öron jag någonsin sett och en superhäftig teckning på kroppen. Öronen saknas det stora bitar av. Någon har tuggat rejält på dem. Hon är brun och svart på kroppen i ett snyggt zig-zagmönster på ryggen och delad på precis hälften på magen. Runt halsen har hon en kraftig vit krage som också målar nosen och bildar en bläs upp i pannan. Med tiden har vi fått henne att förstå att vi inte tolererar att hon bits. I början gjorde hon det fortfarande när hon blev ivrig. Och ivrig blir hon ofta. Livet levs i turbofart om man heter Maritza. Numera är det sällan hon biter… rättare sagt hon biter aldrig numera. Fotrfarande kan hon nagga lätt med tänderna när hon blir ivrig och det inte går tillräckligt snabbt att sätta ner henne t ex, men det gör faktiskt de andra också om man provocerar dem. Men hon får alltid veta tydligt att det inte är OK att göra så och då slutar hon genast. Vi vill ju inte att hon återfaller i sitt gamla bitska beteende.
Page 2 of 2 | Previous page