4. Tomas

När jag sedan så småningom kom hem gick jag som på nålar i cirka en vecka till jag till sist var tvungen att fråga maken igen om vad han tyckte. Jag hade räknat ut att om Tomas skulle hinna bli kastrerad och vara i tjejkarens i tre veckor efteråt så började det bli bråttom att bestämma sig om jag ville ha honom hem till jul. Och det ville jag ju…

Och maken sa JA!

Jag skrev genast ett mail till Irene och berättade och bad att hon skulle ordna så Tomas blev kastrerad. Det blev han redan nästa dag. Sedan började en lång väntan. Jag hade massor att göra på jobbet, men jag ville bara åka och hämta underverket. Under tiden höll jag kontakt, mailledes, med Irene där jag bland annat försökte bestämma mig om hur Tomas på bästa sätt skulle resa till oss. Dessutom var jag nervös för om jag skulle lyckas få ihop en liten flock av de tre. Tänk om dom bara slogs. Vad skulle jag göra då?? Det slutade med att jag stuvade in sonen i passagerarsätet och Niña och Stumpan i egen bur i skuffen på vår kombi och körde till Göteborg fredagen före jul. När vi kom fram gick Tomas redan i en stor hage med massa tjejer. Han måste ha tyckt att han var i himlen. Irene berättade var jag och sonen kunde sova och vi lämnade tjejerna hos henne när vi bar in vår väska. När vi kom tillbaka gick tjejerna i flocken hos Tomas. Tomas hittade snart Stumpan. Henne tyckte han om. Mycket. Stumpan var inte lika säker, men hon var inte dum mot honom. Niña satte sig i ett hörn uppburrad och bildligt talat med armarna i kors. Hon var måttligt road. Jag och sonen skulle stanna till måndag lunch, då vi skulle åka hem, Vi hoppades att dom hade hittat varandra till dess eftersom det var tänkt att dom skulle åka buren i skuffen alla tre.

Varje dag hade det skett framsteg. Sonen och jag försökte att så lite som möjligt lägga oss i Tomas och tjejernas göranden och låtanden. Vi klappade på andra gosegrisar i stället. På kvällarna gjorde vi lite av Göteborg och tittade på TV.

När måndagen kom var det klart Stumpan var kompis och Niña hade lagt ner den värsta aversionen. Tomas hade lärt sig att Stumpan kan man bara steppa fram till och säga ”Hejsan Stumpan. Hem till dig eller mig?” men Niña får man liksom klappa på försiktigt lite i smyg. Hon vet att du gör det, men hon låtsas inte om det. Kör du samma stil på Niña som mot Stumpan  åker du på en smäll om du är marsvinskille. Någonstans på vägen hade Tomas fått en skada på sitt friska vänsteröga, men jag droppade medicin i ögat. Stumpan hade nämligen samma sak när vi åkte till Göteborg, så vi hade medicin med oss. Vi hade därför också en återbesökstid till veterinären två dagar senare, som Tomas fick följa med på.

Resan hem gick bra. Det var massor med snö så vi tog det lugnt. Gänget i skuffen prasslade runt i höet och mådde bra. Nu när jag skriver det här, några veckor senare, är dom verkligen en flock. Niña hade svårt att släppa ifrån sig ledarskapet över Stumpan, men eftersom det är moderna marsvin, så verkar hon och Tomas ha kommit överens om att dela ledarskapet över Stumpan, som inte verkar bry sig. Det fungerar nog bara för att Tomas är en så go kille och kanske lite för att hans syn inte är den bästa. Hans friska vänsteröga har läkt fint, men såret var djupt så han har ett ärr på hornhinnan som med tiden kommer blir mindre. I början var han i princip blind, men allt eftersom vänsterögat läkte blev synen bättre. Nu springer han inte in i Niñas breda, traditionellt byggda marsvinsrumpa längre

Måndagen den 11 juni 2012 var en sorgens dag. Tomas blev sjuk och vi kunde inte komma på vad det var som felade honom. Han var inlagd på Djurkliniken Roslagstull från tidig morgon till kvällen, då han dog. Älskade Tomas, vi saknar dig allihop, men den som saknar allra mest är Stumpan.

http://kring.kringelkroken.se/blogg/2012/07/att-tvingas-till-svara-beslut-och-en-del-beslut-tas-utan-att-du-kan-gora-nagonting/

Page 2 of 2 | Previous page