4. Tomas
Han skulle bli ormmat…
Tomas
I mitt arbete händer det att jag reser. Inte så kul alltid och i november 2010 var jag i Göteborg. När man är ute på resa ser dygnen inte så skojiga ut. Man arbetar, äter och sover. Det är sällan man går ut på stan på kvällen, mer än för att äta middag. Det här besöket i Göteborg var lite annorlunda. Det föll in med att Eragons hade öppet hus en kväll. Jag hade sedan en tid tillbaka hängt på hemsidan och beundrat det arbete som görs där. Nu skulle jag ha chans att själv gå dit för att se hur där var och för att träffa Irene som driver Eragons. Jag åkte spårvagn för första gången i mitt liv. Det var spännande 
Där, i en varm, sågspån- och hödoftande källarlokal, mötte mig en hord av gullegrisar som gick i olika små flockar inhysta i pallkragar. Mitt i allting gick Irene och plockade och pysslade. Matade, bytte vatten, städade en bur eller två, klappade en liten gris, gav någon sin medicin och hade ändå tid med en lite vilsen tillfällig gäst. Det kom folk och lämnade små goslimpor av olika orsaker. Det ifrågasattes aldrig några beslut och de nya gästerna sattes i en lämplig pallkrage för inskolning efter att de hade blivit snabbt undersökta och eventuella skavanker blivit åtgärdade eller noterade. Det var lite av paradiset att komma dit efter en ganska lång tids arbete hemifrån med stor marsvinsabstinens.
På en hylla i brösthöjd fanns flera vanliga burar. I en fanns en okastrerad kille som tydligt inte ville sitta i buren utan ville ut. Han hade ett alldeles vitt högeröga som han nog inte såg något alls med, men han var helt obesvärad av det. Han fick komma ner på golvet en stund. Där spankulerade han omkring, kollade in alla vrår och hittade något gott i en ännu inte uppsopad spånhög. Han var så himla trygg och mysig så jag föll pladask. Jag hade ju vetat i några veckor att jag skulle besöka Eragons om jag fick möjlighet och jag hade hela tiden stålsatt mig och bestämt mig för att några mer marsvin skulle vi inte ha hemma. Det räckte med två. Och jag visste vad makens ståndpunkt var. Jag hade ju förr försökt att sondera läget för att kanske skaffa en liten gris till. Men där stod jag och var fullständigt bedårad i en okastrerad kille med rakad rumpa och ett högeröga som uppenbarligen inte var något som skulle läka bort.
Irene konstaterade att Tomas, som han hette, nog inte skulle bli bortadopterad. Folk tyckte att hans öga såg läskigt ut. Men för 17 han är ju underbar tänkte jag. Och ögat var ju inget. Det var ju inte sårigt och rinnande eller nåt. det var bara vitt. Som ett bakvänt emaljöga, eller nåt. Jag ringde hem till maken och berättade att jag just blivit kär. Jag beskrev underverket och eftersom det hade varit Halloween rätt nyligen talade jag om att Tomas hade Halloween hela året. Bus eller godis, någon!! Vi avslutade samtalet med att jag skulle ta några bilder och skicka hem dom så skulle maken tänka på saken. Jag talade om för Irene att jag skulle höra av mig och tala om hur beslutet blev. Irene berättade att Tomas var ett av ”orm-djuren”. Det finns en annan blogg jag tittar in på lite nu och då; Bosse och Brudarna. Deras matte hade räddat 30 marsvin från att bli ormföda i somras genom att helt enkelt köpa dom.
Dom hade kommit till Eragons för omvårdnad och omplacering. Några var uppenbart vanvårdade och i uselt skick och några verkade ha blivit omskötta och vårdade. I alla fall tills det bestämdes att dom skulle bli ormföda. Tomas hade gott hull, men bl a en illa infekterad snopp när dom kom. Irene skjutsade mig till hotellet den kvällen.
Page 1 of 2 | Next page