Trafikens offer
När det visade sig att den unge killen ändå hade lite ont i huvudet skulle hans nacke fixeras av ambulanspersonalen och de skulle få in en bår via bakluckan på SUVen. Rositas transport stod i vägen och jag hade försökt få någon att lyfta över den till mig sedan ett tag tillbaka. Äntligen lyssnade någon. Jag fick transporten i knäet och lyfter på fleeceöverdraget och LUCKAN ÄR BORTA!! Jag blev alldeles kall. Det flashar förbi ett synintryck att jag faktiskt såg luckan lite knölig på golvet till passagerarsätet i min bil. Jag sticker in handen i transporten och DEN ÄR TOM! Mitt hjärta stannar. Min hjärna börjar förtvivlat tänka ut lösningar på hur jag ska få alla som finns på plats att sluta pyssla med oss människor som mår förhållandevis bra och greja med trasiga bilar som inte skulle gå att laga. Alla måste leta efter Rosita. NU!! Men så känner jag… vid mina fingertoppar… en mjuk päls som sitter under höet längst in i hörnet. Då grät jag.
Transporten Rosita åkte i. Notera den krokiga luckan i metall. Den har ändå en brandman försökt att räta till så den skulle gå att stänga alls. Det har spruckit rejält i hörnen och bitar har lossnat på sina ställen. Den är bara att slänga.
Jag fick en brandman att gå till min bil och hämta luckan. Han försökte räta ut den så att den kunde tryckas på plats igen. Så småningom skjutsade polisen mig till veterinären för jag kunde lika gärna vänta där i värmen i väntrummet som mitt i korsningen i en SUV vars ägare säkert var på väg någonstans.
Veterinär Marianne tog emot oss och eftersom jag hade ringt och berättat att jag skulle bli lite sen och orsaken till det så tittade hon över Rosita, lyssnade på henne och såg hur hon rörde sig. Kollade skelettet, tänder och lite annat. Hon var som vanligt och det berodde nog på att det hade gått så fort ändå och hon hade ju haft fleeceöverdraget över buren och fleecetunneln som hon säkert satt i. Så det bestämdes att veterinären skulle operera bort cystan som det var planerat från början. Vi hade provat hormon men det hjälpte inte så det var det alternativet Rosita hade för att få lite lugn i sitt kaosiga, brunstande liv. Det beslutades att jag skulle hämta henne klockan 16.00 samma dag.
Jag satte mig i väntrummet, med min ömma kropp och väntade på att maken skulle komma och hämta mig. Under tiden lade jag ut ovanstående två bilder på bilen och skrev några rader där jag förklarade att allt var, efter omständigheterna, bra. Sedan åkte jag hem, blev övertalad att uppsöka närakuten, som inte hade tid med mig förrän på eftermiddagen. Då jag förklarade för dem att jag var tvungen att vara i Märsta kl 16.00 så fick jag tillbaka min legitimation, med orden att om det blev värre med foten fick jag väl sätta mig på ett av de större sjukhusen för röntgen stängde 16.00. Så jag åkte mot storstaden för att äta lunch, som planerat, med vännen Lena som äntligen slapp lämna ifrån sig sina Smulor (två marsvinstjejer som annars bodde hos några barnbarn som inte hade tid med dem längre).
Page 2 of 5 | Previous page | Next page