Trafikens offer
Han kom på juldagen och tog över matningen och passningen av Rosita. Då var hon svårmatad. Hon ville inte ha Critical Care och när man fick in det i munnen på henne ville hon inte tugga och svälja. Så när man petade in lite till i ena mungipan så trycktes det ut ur andra. Pellets gick lite bättre, men man var tvungen att peta in den till de bakre tänderna. Då tuggade hon. Men under tiden jag var på sjukhuset så lyckades sonen muntra upp henne och hon började visa humör och även markera att hon tuggade hö. Men vi såg ju att det bara var ett spel för gallerierna. Höstråna åkte aldrig in i munnen. Så när jag kom hem och tog över så funkade matningen någorlunda. Hon hade vid det här laget sluppit fleecerullen, men hon matades fortfarande i transporten. På kvällen fick jag för mig att hon var hjärtligt trött på att sitta i transporten eftersom hon försökte ta sig ifrån den vid ett par tillfällen. Det var ju praktiskt att ha henne där eftersom jag kunde ta med henne överallt och hon skulle ju vara i stillhet. Dessutom satte jag transportburen på soffbordet och sov i soffan, med en liten bricka där det stod äggkoppar med färdigblandad Critical Care så när det var dags var det bara att sätta sig upp, öppna luckan till transporten och mata på. Men nu var hon ju som sagt trött på den. Jag tog upp henne och satte ner henne en stund i min gammelflock. De är inte speciellt nyfikna av sig längre. De har varit med om det mesta så de brukar ta det lite lugnt. Jag tror Rosita uppskattade det. Hon satt under en pall och till och med kissmarkerade öppningen till den innan hon gick in under den. Det stod Rositas pall…
Här är en bild som egentligen skulle vara i det förra inläget om Rosita, men det missades. Den får sitta här i stället som en paus i en stor textmassa.
Ole var mycket faschinerad över Rosita. Hon doftade så gott i ena änden och bannade honom med andra.
Nästa dag fyllde maken år. Jag hade beställt biljetter till en konsert som jag vet han skulle uppskatta och egentligen tänkte jag att jag skulle bjudit ut honom på en bit mat också, men dels fann jag inte något ställe som var öppet att beställa bord på eftersom det var annandag jul och dels så ville jag inte belasta sonen, som hade lovat att ställa upp den dagen också. Rosita var trögmatad som förut, men sonen tyckte han fick igång henne igen. Jag började känna att det var lite jobbigt att hon inte åt något alls själv, men hade en del teorier om det. Vi hade en veterinärtid dagen därpå klockan 11:30 och då skulle jag be dem röntga henne för att se om hon kanske hade fått en smäll på käken eller om de kanske kunde se något annat som kunde bringa ljus över det. Det kanske bara var envishet som behövdes. Jag matade vidare varannan timme. Det jag lade märke till var att Rositas ploppar hade blivit pyttesmå. Hon bajsade kontinuerligt och från att det var ganska kletigt, men ändå separerade ploppar till att det blev mer normala ploppar i normal mängd så hade det blivit miniploppar i ganska stor mängd. Jag tänkte att det måste jag fråga veterinären om.
Page 4 of 5 | Previous page | Next page