Trafikens offer
Precis när jag svänger runt hörnet på Lenas gata så ringer telefonen. Jag kör in till vägkanten och svarar. Det är Marianne, veterinären. Hon berättar att det blir ingen operation eftersom när hon började öppna flanken på Rosita så sipprade det ut blod. Hon hade blod fritt i buken. Marianne förklarade att hon hade sytt igen med en gång eftersom även om blodet är fritt i buken så är det sämre om det försvinner ut ur kroppen. Kroppen tar hand om det. Men samtidigt så visste hon ju inte vad det var som blödde. Om man skulle ta reda på det så skulle man vara tvungen att öppna buken och det skulle inte Rosita klara. Jag såg inom mig att det bara var att ge henne den sista sprutan så jag frågade vad som skulle hända nu. Men Marianne berättade att hon var helt fascinerad över att Rosita var ändå så opåverkad. Hon hade vaknat ur narkosen, bajsat, rört sig och hon hade definitivt inte den där tomma blicken som de får när det inte finns något att leva för. Så Marianne tyckte att Rosita ändå skulle få en chans att repa sig. Jag funderade mycket på om det som ändå blödde kunde läka sig själv. Marianne sa att det kunde vara nästan vad som helst, men troligen mjälten eller levern eftersom de var de mest ömtåliga organen. Det kunde ev vara en njure också. Mjälten behöver hon inte och en njure kan man klara sig på, men en skadad lever… Jag skulle hämta henne kl 16.00 som det var bestämt. Hon låg på syrgas precis då och Mälaren har ingen möjlighet att behålla några djur över flera dygn. De skulle ju ha stängt i tre dagar över julen. Jag åkte till Lena som det var bestämt. Beundrade hennas Smulor och Tussar och åt en jättegod fisk- och räksoppa med gott bröd och ost till. Polisen ringde under tiden och berättade var bärgaren hade tagit min bil och jag kunde passa på att fråga var det var jag hade krockat. Uppgiften behövdes till försäkringsbolaget. När klockan sedan var dags åkte jag iväg till veterinären och hämtade Rosita.
Djurskötaren som lämnade ut henne berättade att de hade använt fleecetunneln som tryckförband tillsammans med en hoprullad handduk och att hon inte hade velat hantera Rosita eftersom då sipprade det ut blod. Så de hade inte vågat stödmata henne därför. Min tanke var att det var det första jag skulle vara tvungen att göra när jag kom hem. Hon kunde ju inte vara utan mat. Jag fick ett telefonnummer att ringa om jag hade frågor under helgerna. Så reste vi då hemåt och hela vägen funderade jag på hur jag skulle på bästa sätt kunna stödmata och sköta Rosita under det närmsta dygnet och ändå låta henne ligga kvar i fleecetunneln.
Det var inte så komplicerat alls. Rosita kände sig antagligen komfortabel i tunneln, för hon låg kvar. Hon flyttade sig lite längre ut ibland och backade tillbaka så långt det gick när jag skulle stödmata henne. Jag lyfte henne inte ur transporten utan jag lyfte av överdelen och matade henne där hon låg. Det gick bra. I andra änden av tunneln kunde jag ta hand om hennes ploppar. Jag såg till att hon hade hö inom räckhåll och varierade matningen genom att stoppa in en Oxbow-pellets i munnen på henne nu och då. Vid 6-tiden på morgonen var det väldigt svårt att motivera henne att tugga så jag gav henne Metacam två timmar för tidigt eftersom jag misstänkte att det berodde på att hon hade ont. Det stämde nog för en halvtimme efteråt gick det bra igen. Jag matade varannan timme i ett dygn. Sedan kände jag att jag ville byta på henne. Det luktade kiss och transporten var ju sprucken och trasig. Jag gjorde iordning en ny transport med ny vetbed. Tog fram en ny fleecerulle och en ny handduk. Så, med makens hjälp, flyttades hon över till den nya. Då fick jag se hennes kropp för första gången sedan jag lämnade in henne hos veterinären. Hon var rakad eftersom hon skulle blivit opererad och hon var väldigt svullen över buken. Däremot var operationssåret nästan osynligt och det blod som fanns på gamla handduken tyckte inte jag var så vansinnigt mycket.
Hon följde med till svärföräldrarna på julmiddag. Jag matade vidare ett dygn till. Men alla ville att jag själv skulle komma till läkare för att få mina egna skador omsedda och dokumenterade. Jag hade lite svårt att förklara att man inte kunde åka till akuten i flera timmar och lämna Rosita utan mat. Jag kunde ju inte ta med henne till ett sjukhus. Räddningen blev sonen.
Page 3 of 5 | Previous page | Next page