Trafikens offer

Klockan fem på morgonen ringde klockan för att jag skulle mata då såg jag direkt att det var något allvarligt fel. Rosita låg kvar exakt som jag hade lagt henne efter förra matningen och hon hade fortfarande sista tuggan kvar i munnen. När jag lyfte överdelen på transporten så gnydde hon och jag uppfattade det som om hon försökte ta sig därifrån, men hon kunde inte. Det var inte svårt att förstå att det inte skulle gå väl. Jag lyfte upp henne och lade henne i famnen, lugnade henne och försökte ge henne Metacam i alla fall. Men jag vet inte hur mycket som gick i. Jag var rädd att hon skulle få i lungorna. Jag hade två alternativ, antingen ta henne till Bagarmossens Regionsdjursjukhus akut för avlivning med risk för att bli sittande i ett väntrum med henne eller stå utanför Djurkliniken Roslagstull klockan 07.00 när de öppnade och be dem hjälpa henne med det sista. Jag stapplade med min trasiga högerfot till vårt sovrum och väckte maken. Han kom och fick se Rosita som nu tydligt var döende. Han tyckte som jag att klockan hade hunnit bli så pass att Roslagstull var det bästa alternativet. Ole blev avlivad på Bagarmossen och de gjorde det bra och effektivt, men det var så kliniskt. På Roslagstull ser de även till att djuret inte ska bli stressat. Men under de minutrar vi väntade för att klockan skulle bli avfärd så hann Rosita dö. Hon dog väldigt stillsamt. Hon gapade stort några gånger och sedan slutade hon bara andas. Jag lade mina fingrar på hennes bröst och kände några minimala darrningar från musklerna så jag bad maken hämta mitt stetoskop.  Så lyssnade vi efter och det var tyst. Rosita hade gått.

Jag ringde veterinär Marianne när de öppnade klockan 08.00 och berättade som det var. Hon blev väldigt ledsen och konstaterade att om hon hade klarat sig så här länge så kunde det inte bero på själva blödningen. Jag erbjöd henne att jag kunde lämna Rosita hos henne för enskild kremering så hon kunde få titta efter om hon kunde se vad det var som gjorde att Rosita dog. Rosita lider inte av det och inte jag heller, längre, men det kan ge värdefull erfarenhet för Marianne som inte hade haft någon patient som varit med om en trafikolycka på det här viset tidigare. Det är lite längre än till Roslagstull där jag brukar lämna dem, men jag skulle ändå fotografera korsningen där olyckan var för olycksrapportens skull, så det var ingen lång omväg. Vi bestämde så. Hon kommer höra av sig till mig om hon får klart för sig vad problemet var.

Nu har jag något nytt att fundera på: Hur i hela friden ska man kunna göra bilresandet säkrare för djur som sitter i transportbur. Hundar finns det säkerhetsbälten för. Jag hade satt fast transporten så gott det gick i bältet, men den gled ur. Det finns liksom inget bra sätt att sätta fast den på. Rosita har troligen fått två riktigt ordentliga smällar under krocken; En i ena sidan när transporten accelererade mot instrumentbrädan och en i andra sidan när transporten och bilen tvärstannade och hon kom efter. Som vanligt har jag också många svar. Det blir ett annat inlägg. Om trafiksäkerhet.

PS. För den som är intresserad… Jag själv har oräkeliga blåmärken men inget är brutet. Min högerfot är av elefantklass och har gått från röd, via blålila och börjar närma sig gröngul. Jag har ett blågult säkerhetsbälte spänt över kroppen i form av ett blåmärke. Bröstbenet är helt, men troligen har jag rejäla muskelbristningar eftersom jag inte kan hosta, snyta mig eller bära saker framför mig. Jag har till och med blåmärke efter spännet till klockarmbandet. Det är format precis efter spännet. Troligen har jag spänt varenda muskel i sammanstötningen så armbandet har blivit för litet och spännet har orsakat blödningar under huden. Mitt vänstra öra är inte som det varit. Det ringer inte i det, men det känns som om jag går omkring med en fiskskål över huvudet. Verkligheten är lite fjär. Det är lite bomull om allt. Men vissa ljud, som glasklirr är en plåga. Det skär högt i örat. Går det inte över inom tre veckor ska jag uppsöka öronspecialist. Allt går i kvartsfart pga foten och bröstmuskulaturen och det är frustrerande, men jag kan inte göra annorlunda. Maken är ovärderlig just nu <3

Page 5 of 5 | Previous page