Att tvingas till svåra beslut och en del beslut tas utan att du kan göra någonting

Jag är på knä. Ödmjuk inför att få lära känna så underbara små själar. Och så nedbruten för att jag inte får ha dem hos mig alltid.

För flera år sedan blev Tuss sjuk. Jag skötte henne dag och natt. Vi var hos veterinären och fick starka mediciner. Jag sov med henne hos mig varje natt och stödmatade. Hon följde med mig till jobbet. I tre veckor kämpade vi tillsammans. Sedan såg hon på mig och jag förstod. Jag fattade äntligen att hon inte ville mer. Hon var inte helt ung och hon var väldigt sjuk. Det var det första marsvinet jag fick följa till den sista vilan. Hon blev enskilt kremerad och kom hem i en liten träurna. Hennes bild pryder skrivbordet på datorn jag skriver på just nu. Under hela tiden vi kämpade spelade radion En del är vackra när de dör med Sonja Aldén

Tuss finns inte mer

Senare fick jag lära känna en alldeles unik liten dam. Om du så letar i tusen år kommer du aldrig att finna hennes like. Jag kallade henne Kajsa. Hennes bakgrund är höljd i dunkel och hon bodde hos mig en ganska kort tid egentligen, men var en så stor personlighet att det kändes som hon alltid funnits där. Hon kämpade mot en skenande sköldkörtel som gjorde att hon hade svårt att hålla vikten. Men med medicinering och blodprovtagningar höll vi det i schack. Så fick hon något i sin urinblåsa… Jag började medicinera henne med en örtmedicin jag hade hört talas om och den dagen hon skulle opereras fick hon lugnande, man röntgade henne och upptäckte att det som nu hade funnits i urinblåsan var borta. Glädjen stod högt i tak eftersom Kajsa var gammal och en operation med sövning är riskfylld. När jag hämtade henne visste jag inte att hon inte skulle komma hela vägen hem. Hon blev dålig i bilen. Jag vände tillbaka. Vi kämpade för hennes liv, men fick ge upp. Sista sprutan var en lättnad för henne. Hon hade ödem i lungorna och höll sakta på att kvävas. Hon klarade inte det lugnande hon hade fått inför operationen. Hon kom också hem i en liten träurna. Hennes bild hänger så jag ser den varje dag. När jag vände och jagade tillbaka till veterinären spelade bilradion Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson

Kajsa finns inte mer

Page 1 of 4 | Next page