Att tvingas till svåra beslut och en del beslut tas utan att du kan göra någonting
Jag fyllde jämt i början av juni. Därför åkte jag och maken på en kortare utlandsresa. Irene passade några av mina små grisar och sonen flyttade tillfälligt hem igen för att passa resten. Jag återvände hem på söndagkvällen den 10 juni. På måndagsmorgonen, när jag gav flocken frukostgrönsakerna kom inte Tomas till skålarna. Tomas, min trygge, underbare, stilige flockledare. Han som kan dupera Stumpan med en blick. Han ville inte äta. Hans mage var svullen och jag kastade mig i bilen, med honom i knäet, för att knuffa mig igenom bilköerna samtidigt som jag ringde veterinären. När jag kom fram konstaterade man att man ville behålla honom för stödmatning och undersökning. Jag hade tagit med mig Niña på resan eftersom jag hade en tid för henne senare på dagen. Hon hade fått ett stick av ett höstrå i ett öga. Hon hade varit behandlad men det verkade fortfarande besvära henne. Hon fick hålla Tomas sällskap och jag åkte till mitt arbete för att återkomma kl 10:15 när Niña hade veterinärtid. Hon blev ordinerad nya droppar och jag frågade hur det var med Tomas. Han ville fortfarande inte äta själv. Min ordinarie veterinär arbetade inte denna dag. Jag bad att få träffa Tomas en stund och själv få se hur han mådde så han bars in i undersökningsrummet. Han och Niña delade handduk
Två goa rumpor
Han bajsade och jag gav honom Critical Care. Han röntgades eftersom jag ville veta om han kunde kissa. Urinblåsan var tom och senare kissade han själv. Vad vi än gissade på kunde vi inte komma på vad som fattades Tomas. Jag argumenterade med veterinären om han skulle stanna hos dem oövervakad på natten eller om jag skulle ta hem honom och stödmata för att lämna honom nästa morgon igen. Vi kom överens om att veterinären skulle ringa migvid 19.30 och berätta hur status var så skulle jag bestämma då hur jag ville göra. Själv skulle jag på ett jippo jag själv hade anordnat för några på mitt jobb. Jag kunde inte hoppa av, men jag kunde ha telefonen på. När vi satt och åt middag kl 18.00 fick jag ett SMS där veterinären sa att Tomas tillstånd var oförändrat och att han gick av sitt pass. En annan veterinär skulle kontakta mig senare. När vi gick från restaurangen mot busshållplatsen fick jag ett telefonsamtal från den andra veterinären. Hon meddelade att Tomas hade dött… Han hade haft gaser i sin mage så länge som hade tryckt på vitala organ och blodkärl så hans hjärta gav upp. Hon berättade att det gick på ett par minutrar bara. De hann inte ens få in honom i ett syrgastält. Frågan om stödmatning kändes som ett hån. Hela världen rasade samman. Han dog och jag var inte där! Jag bad att få komma och se honom en sista gång. Ta farväl. Det gick bra. Jag väntar på hans träurna och hans bild finns i mitt hjärta och på väggen brevid Kajsas. När jag körde genom bilköerna med honom i knäet spelade radion Flickan och Kråkan med Timbuktu
Tomas finns inte mer
Page 2 of 4 | Previous page | Next page