Älskade, älskade Lilla Bu

Det här är ett inlägg jag inte vill skriva.

Fredag den 13:e juli klockan 23.20 dog Lilla Bu. Det gick snabbt, tack och lov, men sorgen är enorm. Ännu har jag inte låtit den komma ut. Den bor inuti mig och jag ska släppa ut den när jag är på den plats jag känner att jag kan yla, skrika, stampa i marken och gråta utan att bli störd. Den platsen finns på Gotland och dit åker jag snart. Då ska jag unna mig att tänka på de fyra som jag förlorat med alldeles för kort mellanrum och jag ska ha med mig en hel kasse med näsdukar.

Bu mådde bra, men hade fått lite mjuk mage på torsdagskvällen. Plopparna var lite mjuka så när hon trampade på dem fastnade de under fötterna på henne och det luktade kobajs om dem. Jag satte genast in Fibreplex och stödmatning med Critical Care. Tog bort allt ätbart utom hö och vatten. Hennes mage blev bra och jag kände att jag kunde åka på den resa på fredagen, där hon och de andra grisarna skulle komma med, som var planerad sedan länge. En resa till Öland, till en marsvinsträff där hon skulle få träffa en äldre, snäll, lite svag, kastrat som vi tänkte skulle bli hennes kompis så att hon kunde få vara i storflocken.

Sedan Tomas dog har mycket hänt, men summan är att jag hade lånat en kastrat av Irene, satt ihop flocken Maritza-Stumpan-Niña (men Niña var jag ju tvungen att avliva pga andningsproblem) och flocken Lakrits-Musse-Lilla Bu. Tyvärr gjorde kastraten det en kastrat ska göra; se till att flocken håller ihop och är trygg. En flock med en konstig, lite svag indivig som Lilla Bu är inte trygg eftersom den kan dra till sig potentiella rovdjur, så han försökte köra bort henne hela tiden. Det skar i hjärtat att se och det var inte hållbart, så jag satte Bu tillfälligt i en egen bur. Det var ju så att Lakrits och Musse hade blommat upp och trivdes så bra i en större flock så jag hade inte hjärta att ta det ifrån dem igen. Innan visste de inget annat än sin egen lilla flock, men nu hade de fått smaka på annat… Jag sökte en annan lösning.

Page 1 of 3 | Next page