Älskade, älskade Lilla Bu
Den kom med denne äldre, burskadade, svage kastrat. Jag skulle byta kastrat för att Bu skulle få ingå i flocken, de andra var nämligen väldigt snälla mot henne, det var bara lånekastraten som var ett problem. Eller egentligen inte, det är jag som har inte så vanliga marsvin. Jag sa till Irene att jag behöver en ovanlig kastrat. Bytet skulle ske på Öland.
Allt var frid och fröjd på fredagsmorgonen när vi åkte. Alla hade fått sina frukostgrönsaker och Bu hade dessutom fått en omgång Critical Care, för säkerhets skull. I Norrköping hämtade jag upp en annan som skulle med och då fick Bu lite mer Critical Care. Hon mådde bra, åt jättebra och hennes ploppar var normala, vad jag kunde se. 10 mil innan ölandsbron stannade vi för toalettbesök, jag tittade till Bu och allt var bra. Hon fick en bit gurka eftersom hon är dålig på att dricka ur vattenflaskan. Vi anlände till vår slutdestination och jag plockade ut alla andra ur bilen och satte dem i en utehage.
När jag skulle ta ut Bu rämnade världen. Hon var insmetad med diarré. Det bara rann ur henne. Det var slemmigt. Jag tog henne och tvättade försiktigt av henne. Hon var inte medtagen på något sätt men jag förstod ju att detta var en katastrof. Min första tanke var att bara sätta tillbaka allt i bilen och åka hem. Men så tänkte jag ett varv till. Det är långt hem och klockan är eftermiddag. Jag blandade till Critical Care med extra mycket vatten, för jag förstod ju att hon behövde vätska., och började mata. Hon ville inte ha. Jag tvingade i henne. Hon bet mig. Hårt. Runtomkring pågick livet, andra anlände. Den andre kastraten kom. Jag tittade inte ens in i transporten. Jag matade Bu, torkade hennes lilla rumpa och försökte hålla henne ren. Jag använde de handdukar jag hade med mig. Blev erbjuden att få låna, men kände att det ännu inte behövdes. Det var underbara människor runtomkring, marsvinsmänniskor, som förstod, stöttade, frågade om jag ville ha hjälp men lät mig ändå ha utrymme och framför allt lyckades de att skapa en atmosfär som kändes trygg fast kaos rådde inuti mig.
Så småningom hade omgivningarnas veterinärbestånd scannats igenom och det enda som verkade vettigt var detta http://www.lackebydjursjukhus.se/?p=86 men jag ringde aldrig dit. Jag förstod då att Bu inte skulle överleva. Alla som någonsin träffat Lilla Bu vet nämligen att hon ofelbart skakar på huvudet så öronen flappar om man så bara snuddar hennes öron. Hon gjorde inte det längre. När jag smekte hennes öron njöt hon. Hon blundade och lade ner huvudet. Hon åt inte. Jag vågade inte ge henne för mycket vätska på en gång eftersom de har så lätt att få det i lungorna om de är för svaga, och nu var hon svag, så svag…
Page 2 of 3 | Previous page | Next page