Vad hände egentligen den 6-7 januari? (Den långa versionen.)
Den 4 januari vid lunchtid skrev Elin ”Humlan” Hasselqvist ett inlägg på Eragons facebookgrupp. Hon lade in en länk till en annons på Blocket där det var en kille som sålde 15 marsvin, hanar, ungar och honor varav några var dräktiga. Annonsen var väldigt kortfattad och informationsfattig. Det framgick i stort sett att han inte kunde ha dem kvar eftersom han renoverade och inte hade tid. Det fanns ingen information om hur många honor, hanar eller hur många ungar och vilket kön de hade t ex. En sådan annons väcker ju en massa farhågor och drar ju till sig reptilägare som söker levande föda till sina husdjur.
Effekten lät inte vänta på sig. Alla blev vi skakade och började fundera på om man kunde göra något. Flera meddelade att de skulle kunna agera jourhem till några, men ingen kunde ta alla, vilket inte förvånar, 15 marsvin tar ändå en del plats. Man erbjöd sig att bidra med pengar om det blev tal om att köpa dem. Någon kunde också tänka sig att köra ganska långt om det blev tal om någon slags ”stafett” för att få dessa små själar till ett vettigt härbärge.
Så småningom tog jag kontakt med Irene på Eragons och frågade om hon eventuellt hade plats på omplaceringen. Min tanke var att det mest praktiska var om man kunde ta de 15 till ett enda ställe. Göteborg ligger inom rimligt avstånd från Arveka, det lilla samhälle som ligger mellan Traryd och Älmhult, där de 15 befann sig. Irene har resurser och kunskap att ta hand om dräktiga honor och annat som kan ”dyka upp” i en sådan här grupp individer. Jag hade tur 
Det dröjde inte länge innan hon ringde tillbaka. Han som sålde marsvinen var inte riktigt beredd på att någon skulle ringa och säga att man tar alla 15 på ett bräde. Han lät väldigt tveksam och hade också förklarat att han inte tänkte skänka bort dem. Han hade inte SÅ bråttom att bli av med dem. Irene hade kommit så långt att han kunde eventuellt tänka sig att sälja de dräktiga honorna till henne för en hundralapp stycket. Jag hade förklarat för Irene att jag var beredd att köra, men det kändes angeläget och mer ”värt mödan” om man kunde få honom att släppa alla. Vi kom överens om att Irene skulle ta en ny kontakt med honom lite senare för att få mer information om varje individ eftersom det inte hade blivit riktigt läge att fråga honom om sådant under första telefonsamtalet. Den här gången svarade han inte i telefonen och det kan man ju tolka som om att han valde att inte svara i telefonen när han såg vilket telefonnummer det var. Då bestämde vi att jag skulle ta en kontakt med honom när han hade fått ”mogna” lite i tanken att han skulle kunna lämna ifrån sig alla 15 på en gång. Jag ringde på kvällskvisten och fick tala med ett mobilsvar. Jag lämnade mina uppgifter, talade om att jag var intresserad av marsvinen och bad honom kontakta mig. Jag skickade också ett mail med samma innehåll. Inget hände och vid 10-tiden nästa dag ringde jag igen. Då svarade han
Page 1 of 3 | Next page