Vad hände egentligen den 6-7 januari? (Den långa versionen.)

Vi hade ett långt och trevligt samtal. Han försökte redovisa hur många honor (3) och hanar (5) och ungar (7) det var. Det blev rätt rörigt på telefon… Ungarna hade han inte koll på könet på eftersom han tyckte det var svårt att se det när de var små. Han tyckte sig ha sett att en var en kille i alla fall. Jag fick snabbt uppfattningen att detta var en snäll, men lite naiv, människa som definitivt inte hade tänkt sig att de åtta marsvin han köpte i somras skulle vara 15 till nyår med fler ungar på väg. Han berättade att det var en del som hade ringt. Några sa att de skulle höra av sig, några sa att de skulle komma och titta och några ville köpa dem som foder till reptiler. Ingen hade hittills ringt tillbaka vad han visste. (Han hade varit i skogen med traktor och inte hört ringsignalen när jag och Irene ringde dagen innan. När han kom in tyckte han det var för sent att ringa tillbaka och sedan kom det annat emellan…) Ingen hade kommit för att titta och de som ville ha till foder hade han sagt prompt nej till.

Han tyckte situationen var rätt jobbig och egentligen hade han inte bråttom att bli av med marsvinen men eftersom han ville renovera upp den lilla lagården, där de befann sig, ”för att skaffa några kor eller så”, så skulle de vara i vägen. Han kände också att marsvin nog inte var hans ”grej” ändå. Han har haft kaniner i nästan hela sitt liv och han trodde nog att det var ungefär samma sak med marsvin, men upptäckte att det var mer pyssel med dem bl a eftersom de inte kunde bo utomhus hela året. Jag berättade som det var att jag kände Irene och att hon hade en omplaceringsverksamhet i Göteborg och att om jag fick hämta marsvinen skulle de komma dit. Jag lovade att de inte skulle bli ormmat, att de skulle bli väl omhändertagna och att de skulle få bra hem. Men jag förklarade också att jag inte åkte ända från Stockholm för 2 marsvin när det fanns 15 som behövde ett hem.  Vi talade om betalning för marsvinen. Han ville ha betalt, men när jag frågade hur mycket han ville ha ville han inte klämma fram med ett pris, så jag gav honom ett erbjudande som han tog. Jag hade kanske kunnat få några gratis, men jag kände inget behov av att köpslå med risk för att han tappade förtroendet för mig. Vi tog i hand per telefon att jag just hade köpt 15 marsvin.

När jag hade lagt på ringde jag Irene och berättade, fick klartecken att jag kunde sova över hos henne, plockade ihop alla transportburar jag har, fixade två mackor och en termos te. Grabbade GPSen, tandborste, hårborste och en talbok jag hade fått i julklapp. Borstade av snön från bilen och skrapade rutorna. Pussade maken farväl och for ner mot mörkaste Småland. Resan var odramatisk. Talboken var spännande. Alla jag talade med i telefonen sa att jag skulle köra försiktigt, och det gjorde jag eftersom det lokalt fanns en del snö och var därmed lite halt.

Vid 5-tiden på eftermiddagen var jag framme i en liten bullerby på 10 hus i klunga mitt i smålandsskogen. Där mötte mig en man i min egen ålder och hans sambo/fru (?). Jätterara människor. Han var född och uppvuxen i denna bullerby och hade ärvt/köpt den lilla gården med en hel del mark. Där i ett utrymme i en liten lagård som man nog hade för husbehov förr, fanns tre stora burar med marsvin.

I den ena fanns två killar; en vit teddy med gråa tecken och en brun teddy med lite längre päls än vanligt. De skulle vara cirka 1,5 år. I den andra fanns långhår; en okastrerad kille och en dräktig tjej, båda cirka 1,5 år,  deras tre ungar födda den 11 november enligt uppgift. I den tredje huserade två okastrerade hanar och två honor, dessa cirka 8 månader, och deras två kullar med ungar. Den ena kullen med tre ungar skulle vara födda 5 september och den andra, som bestod av en unge, skulle vara född den 9 september. Jag antecknade febrilt…

Han hade köpt marsvinen av privatpersoner som inte var uppfödare själva. De fyra 8-månaders som satt i sista buren hade han köpt som en flock av en person. Den långhåriga honan hade han köpt tillsammans med den bruna teddyn av en annan. Den långhåriga killen hade varit par med den vit/gråa teddyn när de köptes. Han var väldigt förtjust i den vit/gråa ”med jättelustig päls” som han sa. Han tyckte de långhåriga var så fina så han hade parat ihop den långhåriga honan med den långhårige killen med tanke att få några fina ungar. Men när jag frågade varför han hade skaffat marsvinen visste han inte riktigt.

Page 2 of 3 | Previous page | Next page