2. Tuss
Hon kom i en skokartong…
Tuss
Under vårt sökande efter en familj till Stumpan hade maken stött på en arbetskamrat som hade ett ensamt marsvin. En hona på cirka 5 år. När han frågade henne om hon kunde tänka sig att ta hand om ett marsvin till replikerade hon att han kunde få ett av henne.
När sedan vi bestämde oss att skaffa en kompis till Stumpan så kom vi att tänka på henne. Maken ringde och bara några dagar efter så kom Tuss hem till oss. Det var någon av de första dagarna i januari 2009. Hon kom i en större skokartong med en tuss hö i. Hon hade bara ett trähus med sig. Ingen bur, ingenting. Jag hade planerat att Tuss skulle få vara i sin bur som hon kände sig hemma i. Och Stumpan skulle få vara ute på köksgolvet. Buren skulle vara i köket och eftersom Stumpan är så nyfiken så räknade jag med att hon skulle titta in till Tuss genom gallret och dom skulle bekanta sig med varandra under säkra former. Numera vet jag ju att det kanske inte är det optimala sättet att sätta ihop två marsvin. men tanken stöp ju på att Tuss inte hade någonting med sig ändå. Hon fick inte ens behålla kartongen eftersom katten hemma tyckte så mycket om den…
Tuss hamnade på mattan i köket. Om hon försökte gå av den så gled benen rakt ut, som på Bambi. Hon hade suttit så mycket i buren att hon var totalt omusklad. Hon orkade inte hålla ihop benen på halt underlag. Tyvärr så hamnade hon därför i totalt underläge. Stumpan attackerade brutalt och Tuss kunde inte fly. I all hast så sattes ett staket upp som delade av köket i två delar. Till kvällen kom nästa problem; Var skulle Tuss sova? Vi fick plocka fram Stumpans gamla bur… Maken pratade med arbetskamraten och frågade om Tuss verkligen inte hade haft en bur och om vi inte kunde få köpa den. Jovisst, hade hon haft en bur, den fanns på vinden och den kunde vi få tillsammans med en del annat som kanske kunde vara bra. Vi åkte och hämtade den så snart det gick. Det visade sig att det var en riktigt bra storlek på buren, 120 cm, och det enda som behövdes göras var att hälla ättikssprit i botten så att alla avlagringar efter urin försvann. Det gick åt en flaska. Vi fick också vattenflaska, en enklare utebur och flisad cederbark att ha som bottenströ. Barken eldade vi upp. Det luktade gott.
Tuss hade stora förhårdnader under framtassarna som hade växt upp som stora taggar mellan hennes tår. Det gjorde det inte lättare att gå. Som vanligt så googlade vi för fulla muggar för att ta reda på hur man gör med sådant och om man kan förebygga. Det visade sig att dom kan man bara klippa bort försiktigt med en vass sax. Man får akta sig så att man inte klipper i trampdynan så vi klippte med lite marginal och sedan filade vi med nagelfil. Jag har en arbetskamrat som är diabetiker. Som diabetiker måste man vara noggrann med fötterna. Hon tipsade mig om att vanligt vitt, oparfymerat vaselin som man köper på apoteket är suveränt att gnida in torra fötter med så att dom blir mjuka och fina. Vi smorde Tuss varje dag och efter en tid fick hon riktigt fina trampdynor. Fortfarande smörjer vi marsvinens trampdynor med vitt, oparfymerat vaselin någon gång i bland. Via internet fick vi reda på att orsaken är fel underlag. Marsvin behöver ett mjukt fjädrande underlag att gå på. I naturen går dom i nertrampat gräs. Cederbarken var nog en av orsakerna till Tuss förhårdnader.
Page 1 of 2 | Next page