Tuss

Hon kom i en skokartong…

Tuss

Under vårt sökande efter en familj till Stumpan hade maken stött på en arbetskamrat som hade ett ensamt marsvin. En hona på cirka 5 år. När han frågade henne  om hon kunde tänka sig att ta hand om ett marsvin till replikerade hon att han kunde få ett av henne.

När sedan vi bestämde oss att skaffa en kompis till Stumpan så kom vi att tänka på henne. Stefan ringde och bara några dagar efter så kom Tuss hem till oss. Det var någon av de första dagarna i januari 2009. Hon kom i en större skokartong med en tuss hö i. Hon hade bara ett trähus med sig. Ingen bur, ingenting. Jag hade planerat att Tuss skulle få vara i sin bur som hon kände sig hemma i. Och Stumpan skulle få vara ute på köksgolvet. Buren skulle vara i köket och eftersom Stumpan är så nyfiken så räknade jag med att hon skulle titta in till Tuss genom gallret och dom skulle bekanta sig med varandra under säkra former. Numera vet jag ju att det kanske inte är det optimala sättet att sätta ihop två marsvin. men tanken stöp ju på att Tuss inte hade någonting med sig ändå. Hon fick inte ens behålla kartongen eftersom katten hemma tyckte så mycket om den…

Tuss hamnade på mattan i köket. Om hon försökte gå av den så gled benen rakt ut, som på Bambi. Hon hade suttit så mycket i buren att hon var totalt omusklad. Hon orkade inte hålla ihop benen på halt underlag. Tyvärr så hamnade hon därför i totalt underläge. Stumpan attackerade brutalt och Tuss kunde inte fly. I all hast så sattes ett staket upp som delade av köket i två delar. Till kvällen kom nästa problem; Var skulle Tuss sova? Vi fick plocka fram Stumpans gamla bur… Maken pratade med arbetskamraten och frågade om Tuss verkligen inte hade haft en bur och om vi inte kunde få köpa den. Jovisst, hade hon haft en bur, den fanns på vinden och den kunde vi få tillsammans med en del annat som kanske kunde vara bra. Vi åkte och hämtade den så snart det gick. Det visade sig att det var en riktigt bra storlek på buren, 120 cm, och det enda som behövdes göras var att hälla ättikssprit i botten så att alla avlagringar efter urin försvann. Det gick åt en flaska. Vi fick också vattenflaska, en enklare utebur och flisad cederbark att ha som bottenströ. Barken eldade vi upp. Det luktade gott.

Tuss hade stora förhårdnader under framtassarna som hade växt upp som stora taggar mellan hennes tår. Det gjorde det inte lättare att gå. Som vanligt så googlade vi för fulla muggar för att ta reda på hur man gör med sådant och om man kan förebygga. Det visade sig att dom kan man bara klippa bort försiktigt med en vass sax. Man får akta sig så att man inte klipper i trampdynan så vi klippte med lite marginal och sedan filade vi med nagelfil. Jag har en arbetskamrat som är diabetiker. Som diabetiker måste man vara noggrann med fötterna. Hon tipsade mig om att vanligt vitt, oparfymerat vaselin som man köper på apoteket är suveränt att gnida in torra fötter med så att dom blir mjuka och fina. Vi smorde varje dag och efter en tid fick hon riktigt fina trampdynor. Fortfarande smörjer vi marsvinens trampdynor med vitt, oparfymerat vaselin någon gång i bland. Via internet fick vi reda på att orsaken är fel underlag. Marsvin behöver ett mjukt fjädrande underlag att gå på. I naturen går dom i nertrampat gräs. Cederbarken var nog en av orsakerna till Tuss förhårdnader.

Tuss hade också för långa klor så hon hade väldigt krökta tår i sidled. Tårna kunde helt enkelt inte ligga normalt mot underlaget för att klorna krökte sig för mycket. Då la sig klon i sidled och tån vreds med. Det ser ut som om dom har reumatism. Jag är inte rädd för att klippa klor (Mina föräldrar hade kennel.) och Tuss klor var dessutom vita. Inte ett dugg svåra att se var den blodfyllda pulpan fanns. Om en klo hålls för lång för länge så växer pulpan. Då kan det bli svårt att klippa så mycket som behövs utan att klippa i den. Nu vill jag inte klippa i pulpan på flit och Tuss hade blivit för långa. Men då får man vara ihärdig i stället. Man får klippa klorna ofta, ofta nära pulpan. Då drar den sig tillbaka. Om man råkar klippa i pulpan finns det Blodstoppare att köpa på djuraffären som är jättebra. Jag har det hemma eftersom Stumpans klor är svarta så där ser man inte pulpan alls. Det händer att det kommer blod när jag klipper hennes klor.

Jag vet egentligen inte så mycket om Tuss bakgrund. Hon hade haft en kompis någon gång, som dog. Sedan blev hon ensam kvar. Jag tror att hon har suttit med kanin/er någon gång i sitt liv på grund av något som hände efter ett halvår ungefär:

En morgon när jag kom för att ge tjejerna mat så låg Tuss på rygg och kunde inte komma runt. Jag blev alldeles förskräckt och ringde veterinären direkt när dom öppnade. Vi fick komma med en gång och Tuss blev undersökt, röntgad och man trodde hon hade fått något virus på balansnerven. Man kunde inte se något fel alls på röntgenbilderna så man trodde inte att det var en hjärnblödning. Hon fick antibiotika och man föreslog också att jag skulle överdosera Cvitamin till henne. Hon blev inte bättre, men inte sämre heller. Hon kunde, eller ville inte gå. Hon åt och hon släpade sig in i sitt älskade, lilla hus. Vi var på återbesök och man tog prover. Det var nu man frågade mig om hon hade gått med kaniner någon gång i  sitt liv. Jag sa som det var att det visste jag inte. Man hade börjat misstänka att Tuss hade drabbats av en parasit i hjärnan som är mycket vanlig hos kaniner, dom föds ofta med det. Har fått det från mamman i moderlivet. Det smittas genom urin och friska kaniner är helt opåverkade av den. Men marsvin kan, i sällsynta fall, bli smittade av den och om deras allmäntillstånd blir nedsatt så tar parasiten över och marsvinet, eller för all del kaninen, blir väldigt sjuk. Det finns en bot, men det är väldigt starka medel och det ska tas under lång tid. Var jag beredd att försöka? Ja, Tuss och jag hade inte så mycket att välja på. Vi provade. Medicinen gjorde så att Tuss fick diarré. Jag matade henne med Critical Care och gjorde ”blöjor” som jag la mellan benen på henne som var lätt att byta så att hon inte skulle ligga i sin egen avföring. Jag bar omkring på henne nästan jämt. Utom när hon låg i höet tillsammans med Stumpan. Jag satt i soffhörnet och sov med henne i knät. Det här pågick i tre veckor och ibland känner jag att om jag visste det jag vet i dag så kanske jag hade gjort annorlunda. Men till sist kände jag att det här är inte värdigt. Tuss blev lite, lite bättre av medicinen men i gengäld så hade hon inte ett bra marsvinsliv. Hon ville så gärna, men det gick inte och till sist syntes det så väl att hon hade gett upp. Hon ville inte mer. Hon hade flera veckor kvar av medicinering, men det fick vara nog. Tuss avlivades värdigt i början på juli 2009. Hon kremerades enskilt och har en egen liten träurna. Den står under hennes älskade hus, det enda hon fick med sig hem till oss.

Och Stumpan blev ensam igen…