Ole

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort -
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort -
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort -
alldeles för kort

Texten Povel Ramel har skrivit passar alltför väl på Oles liv. Det var trist i tre år och underbart i några veckor.
Som ni förstår lever inte Ole längre. Hans böld på kinden läkte fint, men han fick böld i pungen efter kastreringen i stället.

I dag hade vi tid att operera bort det. På den ena sidan var det en så liten knöl, som dessutom hade blivit mindre så den lät man vara. Så man tog den som var lite större. Allt gick bra och jag hämtade Ole efter jobbet. Han hade redan ätit och bajsat ordentligt. Men under operationen var det något underligt som aldrig hade hänt Gunnel, som är en erfaren och mycket duktig veterinär, förut. Jag skriver ner hennes egna ord:

”Vi har i dag opererat bort hela svullnaden på höger sida av pungen. I samband med detta sipprade det hela tiden fram en ganska stor mängd helt klar vätska från sårområdet. I nuläget kan jag faktiskt inte alls förklara vad det är för vätska. Det var definitivt inte urin från urinblåsan. Möjligen kan reaktionen i pungen också gett upphov till en reaktion högre upp i systemet via kanalen som löper genom ljumsken. Det skulle i så fall kunna röra sig om vätska som bildas inuti bukhålan.

Med tanke på den kraftiga vätskeutgutningen så har jag bara satt ett stygn i huden så att såret med avsikt glipar lite för att vätskan ska kunna tränga ut någonstans. Så länge det fortsätter att komma vätska så bör Ole bo på handdukar eller tidningspapper.

Vi passade på att samtidigt kontrollera Oles tänder, vilka fortfarande var utan anmärkning.

Ole bör komma på en kontroll av sina operationssår om 1-2 veckor igen. Tidigare ifall det krånglar.”

Vi åkte hem och allt var bra. Ole snackade i transporten. Han fick sitta kvar i den när vi kom hem. Han hade hö, som han åt ivrigt av, och så fick han lite machesallad som jag hade köpt. Det var gott.

Jag ordnade med en natthage i vardagsrummet så han kunde vara nära mig. Jag planerade att sova i soffan så jag kunde stödmata honom under natten. Jag medicinerade alla andra grisarna vid 8-tiden, åt middag med maken, talade med en försäkringsförsäljare i telefonen och sedan bestämde jag mig för att väga Ole och se om han ville ha lite Critical Care.

Ole var glad och pigg. När jag tog ur honom ur transporten hade han lite bajsploppar i rumpan som jag plockade bort. De var normalt formade, fasta och fina. Men hans högra pungpåse var väldigt svullen. Jag tänkte att det där får vi nog ringa om i morgon bittida. Jag satte honom på vågen och fick lite av en chock; Han hade gått ner 100 gram sedan morgonen. Det var bara att fixa Critical Care och börja mata… När jag matar honom sitter han på rumpan med ryggen mot mig och framtassarna på min hand som jag stödjer honom med. Och när han sitter där ser jag något litet rosa sticka fram ur operationssåret. Jag tänker att det DÄR får vi ringa om direkt klockan 7 i morgon bittida. Straxt efter ser jag något lite större mörkare brunt sticka fram ur operationssåret. Då tyckte jag det blev väldigt jobbigt. Jag ringde kliniken i hopp om att någon kanske var kvar. De stänger 21.00 och klockan var kanske 21:45. Men nej, deras telefonsvarare hänvisar till Djursjukhuset i Bagarmossen om det är akut. Jag memorerade telefonnumret och lade på. Tittade ner på Ole och fick dagens andra chock. det stack fram en hel del saker ur operationssåret. Jag ringde Djurjukhuset och fick fram vad det var. De sa åt mig att komma dit så skulle de titta på det.

Ole satt på en ren handduk under tiden jag matade honom. Jag bara svepte den om honom så att inte det som stack ut skulle dra ut ännu mer och sprang ut på förstutrappen och ropade på maken, som satt i vår friggebod som vi använder som kontor. Han kom rusande och vi kastade oss iväg till djursjukhuset. Jag fick med mig matningsspruta och Critical Care eftersom jag vet att de inte är experter på marsvin och min tanke var att jag fick mata honom där när de hade hjälpt honom. Jacka hade jag ingen och jag fick på mig makens stora tofflor på fötterna, men handväskan var med i alla fall.

Det var en helvetisk resa. Ole kände ju min panik och så tror jag att han hade ont eller i alla fall kände stort obehag, för han försökte med jämna mellanrum ta sig ur handduken. Och jag misstänkte att för varje gång han tog i så klämdes mer ur operationssåret. Han försökte nå såret med munnen. Jag kände att jag var tvungen att brottas med honom och jag bara bad maken att köra så fort han vågade. Och det kändes som om det gick så sakta. Hur kan man t ex ha en lång 30-sträcka innan ett djursjukhus??

Så kom vi fram. Dörren var låst och man skulle trycka på en knapp för att påkalla uppmärksamhet. Det stod en receptionist och talade med en kvinna därinne. Jag tryckte och tryckte på knappen och sparkade på dörren i tofflorna. Ingen noterade mig. Maken parkerade bilen och när han kom och tryckte på knappen hände äntligen något. Det raspade till i en högtalare och någon frågade vad de kunde hjälpa oss med. Ja, ni kan ju börja med att öppna dörren. Vi har ett döende djur här, röt han. Då fick vi komma in. Vid det här laget kände jag att jag hade Oles innersta i min högra hand. Jag grät och förklarade det viktigaste: Han är kastrerad och man har i dag tagit bort en böld efter kastreringen och det kommer saker ut operationssåret. Vi fick komma in på ett rum och veterinären kom direkt. En sympatisk kvinna. De spolade av vad det nu var som kommit ur Ole med koksaltlösning. Då först tittade jag efter hur det såg ut. Det var som i en skräckfilm. Jag frågade veterinären vad det var och hon berättade att det var en del av hans tarmar och troligen blindtarmen som stack ut ur såret. Han hade troligen ett bråck. Det var bara det enda stygnet som höll resten tillbaka. Jag frågade om man kunde åtgärda det. Man kunde öppna buken och lägga tillbaka tarmarna, men troligen skulle han dö ändå eftersom det skulle bli infektioner och kanske tarmvred. Dessutom har de inte de optimala narkosmöjligheterna som marsvin kräver. Han skulle troligen inte klara narkosen i det chocktillstånd han befann sig i.

Det fanns inget val. Ole fick en spruta i nacken så han skulle bli lugn och avtrubbad. Jag och maken var där hela tiden. När sprutan hade verkat en stund pratade veterinären och jag igen om möjligheterna att rädda honom. Men hon förklarade att jag nog fick inse att det inte gick. Jag berättade kort historien om Ole och hon frågade om vi ville vara ensamma med honom en stund, men jag kände att det skulle inte hjälpa honom om vi drog ut på det. Jag bad dem att ge honom buksprutan. De erbjöd att ta honom in i ett annat rum eller att jag fick gå ut om jag ville, men aldrig. Jag har aldrig övergett ett  djur som ska dö. Ole fick sin spruta och dog fridfullt. Jag kelade och klappade honom hela tiden. Pussade honom på nosryggen som jag gjort så ofta.

Det känns så onödigt. Jag visste att Ole inte skulle leva till han blev gammal, men jag kunde aldrig drömma om att han skulle behöva dö på det här viset. Jag trodde hans böld på kinden kanske skulle blossa upp igen eller något annat skulle göra att han skulle få dö värdigt och fridfullt i en framtid.

Ole följde med oss hem igen. Insvept i den gula handduken. Senare i dag ska jag och Ole åka till Roslagstull och han ska lämnas där för att bli kremerad separat. Han kommer komma hem i en liten träurna, precis som de andra som har lämnat vår flock. Det tröstar mig att han levde som flockledare för fem damer under sina sista dagar. Han verkligen trivdes, det gick så bra. Jag tror de kanske saknar honom. Jag gör det helt säkert och Malva, som blev så förtjust i honom.

Ole mår, efter omständigheterna, bra. Han har ju ätit Bactrim i snart en månad och har någon vecka kvar innan den tas bort. Hans operationssår på kinden är fortfarande inte helt läkt eftersom jag håller det öppet genom att tvätta det med koksaltlösning morgon och kväll. Däremot har vi tagit bort alla stygn så nu kommer det läka lite fortare. Vi har också slutat med Streptocillinsalvan som jag lade i såret morgon och kväll de första 10 dagarna. När han putsade sig så fick han det i magen och det är egentligen inte alls bra. Ett av de två verksamma ämnena i salvan är nämligen ett penicillin som är svartlistad för marsvinsmagar. Den slog ut Oles egen bakterieflora i magen och han mådde dåligt, magen var ojämn och viktnedgången blev ganska stor. Jag försökte kompensera det med bra bakterier i form av Bene-Bac (ett pulver jag köper från Tyskland), Critical Care (en stödmatningsfoder för marsvin) och Fibreplex (som hjälper till att få magen i form igen).

Nu när salvan är borta är magen mer samarbetsvillig, men han blev så stillasittande för att han var ensam. Jag vågade inte sätta honom med kompis förrän stygnen i ansiktet var borta. Då gick han ner i vikt bara därför och magen var sisådär eftersom han inte rörde sig. Därför plockade vi bort stygnen, trots att de var sydda med tråd som ska falla bort av sig själv efter 4-5 veckor. Nu har han fått Malva, en supersnäll, söt tjej som sällskap. Rosita är rar, men tyckte Ole var tråkig så hon satte sig i en myspåse och tjurade. Det var ju inte det som var meningen för en kille som behöver lite knuff för att röra på sig. Malva är perfekt, lite lagom gåpåig eftersom hon älskar att ligga nära andra marsvin. I går kväll kröp hon in i den myspåse Ole hade tagit sin tillflykt i för att komma undan från hennes omsorger och kärleksbetygelser. Det blev trångt

Men… Det är inte slut med eländet. Ole har fått böld efter kastreringen. Han ska operera bort den på måndag. Jag gör allt för att han ska tycka livet är värt att leva, för det kommer behövas när han ska kämpa sig upp ännu en gång efter en sövning.

Vi avslutar med lite positivt. Minns ni röntgenbilderna på Oles baktassar. Han hade ju rejält ont så han satt ju still därför och när han rörde sig så var det helst på tre ben. I höger baktass är lederna, minst sagt, diffusa om man tittar på bilden. Jag tvekar ju inte att sätta ett marsvin som har ont på ständig Metacam för att höja livskvalitet. Min veterinär säger också att de har börjat förstå att marsvin och kaniner tål Metacam väldigt mycket bättre än hundar och framför allt katter, som kan få riktiga problem vid långvarig användning. Min Stumpa har ju ätit Metacam varje kväll i nästan fem år nu mot sin artros och har ett fantastiskt liv fortfarande vid 7,5 års ålder. Titta på filmen med Ole som är lite sugen på något gott. Äpple är en favorit. Minns att han är helt döv. Han hör ingenting, men jag pratar med honom ändå. Däremot ser han mig, även om det inte är bra. Mitt i filmen trillar han omkull. Det är baktassen som är ostabil. Han springer därför inte så gärna.

Ole är gravt skadad i sina leder pga C-vitaminbrist. Men med lite smärtstillande och ”positive thinking” mår han rätt bra

Som ni kanske förstår så var det en böld på Oles kind eftersom han lever Men det är en elak böld. Den har förgrenat sig både hit och dit och tokigt nog åt ögat till bland annat. Det gör att veterinären omöjligen kunde ta bort allt. Dessutom var det inte flytande var utan som små klumpar med var mellan vävnaderna, som hon uttryckte sig. Hon gissar på att de egentligen är den bakersta övre kindtanden på höger sida som har fått en infektion som sedan har spridit sig. Detta gissat utifrån läget på bölden. Så nu har Ole ett stort hål i kinden som jag ska hålla öppet så länge som möjligt så att såret läker inifrån och ut. De bakterier som skapar bölder tycker nämligen inte om syre. Det är därför de trivs i slutna kapslar i kroppen där det är syrefattigt. Så ett sätt att bekämpa dem är att utsätta dem för syre så länge som möjligt. Då dör de. Skulle det bli sårskorpa över alltihopa börjar de bara växa igen.

Ett annat sätt att bekämpa dem är med antibiotika. Ole äter fortfarande Bactrim och han ska göra så i två veckor till. Han har redan ätit Bactrim i 2,5 vecka. Sedan sätter jag Streptocillinsalva i hans sår två gånger om dagen, efter jag har blött upp eventuell sårskorpa med koksaltlösning och tvättat bort den.

Det där med Streptocillinsalvan är lite tveeggat. Det är jättebra i såret, men kanske inte så bra i magen. Jag har försökt att ta reda på hur det är. Marsvin tål ju inte så många sorters antibiotika. Deras magbakterier får inte slås ut. De behöver dem för att bryta ner höet. Jag vet inte vad det är för antibiotika marsvin inte tål och jag vet därför inte hur skadligt det är att Ole faktiskt putsar sig och därmed säkert får i sig lite av salvan.

Det jag vet är att hans urin är starkt orange sedan flera dagar och det är inte blod för det ser ut på ett annat sätt. Dessutom är han dålig på att äta. Han åt jätteduktigt i början efter operationen, men nu nästan en vecka efteråt har han blivit dålig på det. Så dålig så jag faktiskt har börjat stödmata. Vid ett par tillfällen har jag kommit för att göra något i buren och det finns inga ploppar! Jag plockar hela tiden bort plopparna eftersom han sitter på vetbed, ett slags teddyliknande material. Det släpper igenom urin, men plopparna ligger ju kvar. Det är bra för då kan jag hålla koll. Marsvin äter alltid och ploppar alltid, så när det inte finns en enda så blir jag mycket uppmärksam. Det kan ju vara så att han har ätit upp dem, de gör ju så med vissa för att få E-vitamin, men alla… Näe…

I går kväll tyckte jag dessutom att han var spänd över magen. Som om han hade gaser. Då åker Minifom fram, ett receptfritt preparat som man ger kolikbarn. Det har jag alltid i kylskåpet. Han får det innan varje omgång med mat som jag bjuder; frukostgrönsakerna och Critical Care (stödmatningsgröt för marsvin). Att han är dålig på att äta kan bero på mycket. Han kan ha ont i den där tanden så det är svårt att tugga. Jag bråkar ju med området där bölden suttit. Det kan göra ont också. Han kan ha ont i rumpan eftersom han blev kastrerad när han ändå var sövd för böldborttagning. Han kan ha ont i magen för gaserna, Streptocillinsalvan eller annat. Han kan helt enkelt sakna sällskapet av Rosita. Tro att han är ensam igen. För resten av sitt liv.

Han har fått nytt, större boende som står i hagen hos gammeltanterna. Han får vara hos tanterna, under uppsikt, ibland. Han kan inte få fast kompis förrän såret är läkt. Just nu sitter han i höbingen jag brukar använda när de går lösa i köket. Mycket hö och många goa dofter från 17 andra marsvin Det triggar. Han bör röra på sig för att få igång matsmältningen. Jag masserar magen medsols så fort jag tar upp honom. Jag ger honom ett pulver på maten som innehåller bra bakterier, Bene-Bac. Finns inte i Sverige, måste beställas på nätet från Tyskland.

Glädjande nog har han inte slutat helt att äta själv. Gurka går i. Äpple också. Hö äter han just nu i bingen, direkt efter stödmatningen. Magen känns mycket bättre. Inte spänd alls. Han släppte några trevande tunna ploppar under tiden jag stödmatade, men de måste bli fler och snyggare för att jag ska bli nöjd.

Så loppet är långt ifrån kört. Jag är en envis matte och Ole är en strong kille. Tillsammans kan vi fixa det här. Jag tror det är en högst tillfällig dipp.

Bilder kommer på han snygga anlete så snart jag har kommit till rätt dator med mobilen där bilderna finns. Han är rakad i halva ansiktet och har ett stort hål i höger kind. Ursnyggt!!

Jag har hållit lite på en sak som jag upptäckte för en dryg vecka sedan. Jag ville inte oroa er. Ole har en ganska stor knöl på höger kind mellan ögat och örat. Det är en hård knöl som jag tror har kommit ganska snabbt. Han är ju undersökt på Blå Stjärnan för sina ögon och gör man det KAN man inte missa den. Fast den syns inte direkt. Han har ju ganska förlåtande päls. Så snart jag upptäckte den så var vi hos veterinären och undersökte den. Det är inte en talgkörtel. Det är fel ställe och den följer inte med huden. Då är det troligen en av två saker: en böld som kan vara orsakad av många saker. Höstrån, bett, en tandrot… ja lite allt möjligt. Den sitter himla dumt. Nära ögat. Nästan så nedre ögonlocket puttas upp lite i ögat av den.
Och det kan ju faktiskt vara en växande tumör också. Men Ole äter, kurtiserar Rosita, tigger gos och godis av mig och alla andra som kommer in i rummet och mår allmänt bra. Så på måndag kommer jag lämna honom till Djurkliniken Roslagstull och veterinär Gunnel Anderssons erfarna händer. De ska försöka ta bort den. Om de ser att det är en växande tumör och de inte kan ta bort den helt (den sitter som sagt lite nära ögat)  så kommer inte Ole vakna ur narkosen. Då kommer han, som alla mina andra bortgångna grisar, komma hem i en liten urna. Han ska inte behöva leva med en växande tumör i ansiktet som med all säkerhet kommer bli ett så stort problem ganska snart så att jag i så fall måste låta honom somna in.

Då ska vi trösta oss med att han har avslutat sitt liv med en tjejkompis vid sin sida som har pinkat på honom, putsat hans kinder och öron, hotat honom med stryk om han nosar henne i rumpan en gång till och delat hö, kligröt och allt annat med honom. Han har inte ont av sina fötter och övriga leder eftersom han står på ständig Metacam. Senast i dag var han ute fritt i rummet tillsammans med Rosita och var på nya äventyr. Han är så modig och vågar utforska omgivningen fast den inte är känd.

Men vi ska inte ta ut sorg och elände i förväg. Det kan vara något de kan ta bort. Och kan de det, och det inte tar för lång tid, så kommer de vända på honom innan de väcker honom ur narkosen och kastrera honom också. Då ska han få fler att umgås med. Då tar jag bort gallret och låter dem få större yta att röra sig på när några veckor har gått. Hjärtegrynet <3

Det är så livet är. Oförutsägbart.

Det här är Ole

När treårige Ole kom till omplaceringen så trodde man att han var helt blind eftersom hans ögon ser väldigt konstiga ut. Ett år tidigare hade han haft en ”kollaps”, troligtvis en hjärnblödning, men han hade aldrig varit till veterinär. Irene tog honom till Blå Stjärnan för hans ögons skull. De konstaterade att han inte har ett övertryck i ögonen, men de var så tveksamma till hans livskvalitet så jag har förstått att de var inte helt bekväma med att Irene inte lät avliva honom där och då.

Under ett telefonsamtal jag och Irene hade så bollade vi lite idéer om honom. Irene tyckte att han inte verkade vara ett dugg intresserad av sin omgivning trots att han satt med andra grisar på andra sidan gallret. Hon var tveksam till hur hon skulle kunna hjälpa honom just eftersom han var blind och hade varit ensam hela sitt liv. Hur skulle han kunna lära sig hur man beter sig som marsvin utan att åka på storstryk? Han är ju okastrerad. Var det verkligen okej att låta honom leva ensam i resten av sitt liv? Blind och utlämnad bara till sig själv…

Då slog det mig att Rosita är ju kastrerad och dessutom ”ledig”. Det är riv i den damen, men hon är inte orättvis och dum. Jag har dessutom ett stort intresse av att hjälpa och lösa ”omöjliga” problem. Så Ole fick skjuts till mig.

Han har suttit själv med bara ett galler emellan till mina tre äldsta damer till i går. Jag har studerat honom och upptäckt att han inte är helt blind. Han ser mig när jag kommer och sträcker sig efter mig. Men om jag sitter stilla nära, så ser han mig inte. För att få hans uppmärksamhet då så får man vinka eller på något sätt göra en lite större rörelse. Detta säger mig att han ser konturer, men inte detaljer. Som hans ögon ser ut tror jag att han har fullt fungerande ögon, men att det är något (en kronisk infektion kanske) som sitter ”ivägen” för hans syn. Håll din egen hand cirka 5 cm framför ögonen och testa. Du ser allt runtomkring, men kommer något nära ser du det inte alls. Vi ska till ögonspecialist och se om det går att göra det bättre. Bra tror jag aldrig det kommer bli.

Vad jag däremot har konstaterat är att Ole hör inte. Han är helt och hållet döv. Han skulle inte höra om jag så avfyrade en kanon en centimeter bakom rumpan på honom. Det är troligen därför han verkar så ointresserad. Han går i sin egen lilla bubbla. Han hör inte de andras pip, kutter, tugg, och kurr. Han hör inte prassel av påsar, visslingar efter mat eller att någon kommer bakom honom.

Något annat jag såg efter några dagar, när han började interagera med mig, var att han gick konstigt. Han har nog större utrymme nu än vad han haft i hela sitt liv och ändå är det inte mer än en knapp kvadratmeter. Hans kropp säger mig det. Den är dåligt musklad, benig med hängmage. Han väger ett drygt kilo. Men utrymmet gör att han har börjat röra sig mer. Han kommer fram till skranket när han ser att jag kommer. Han tigger gos, mer än godis. Han vill verkligen ha kroppskontakt och får han det så njuter han oförbehållt. Men jag såg att han skuttelihoppade med bakbenen när han kom travande. När jag då studerade hans rörelser såg jag att han faktiskt sällan använde sitt högra bakben. Han använde oftast tre ben, men ibland åkte det fjärde med i galoppen. Vi gick till veterinären och tog ett par röntgenbilder på hans båda bakben och fick svaret per omgående. Han har ont i sitt bakben. Rejält ont.

Röntgenbilder på Oles baktassar

För att förklara det vi ser så måste jag berätta lite om det jag vet om Oles bakgrund. Han är köpt i djuraffär, antagligen ingående i ett paketpris, med bur, vattenflaska, matskål, pellets, kanske salt- eller mineralsten, något bottenströ, kanske en liten påse hö men framför allt med en flaska C-vitamin. Troligen en sån där liten med en starkt färgande gul vätska i som man droppar i vattnet. Han bodde hos en äldre dam. Han fick bytt i sin bur ibland och så fick han pellets i sin skål. Han fick nytt vatten i sin flaska med C-vitamindroppar i. När maten eller bottenströet tog slut köpte man nytt, men när C-vitaminet tog slut köpte man ingen ny.  Han fick bara vatten i flaskan. Pelletsen var kanske C-vitaminberikad till en början, men forskning säger att redan 3-6 veckor efter tillverkning är det C-vitaminet förstört. Grönsaker fick han säkert; gurka, sallad, morot och sånt vi människor ser att marsvin och kaniner tycker är gott, men det innehåller för lite (om ens något) C-vitamin.

Marsvin har samma defekt i sin DNA som människor och vissa apor, de kan inte tillverka eget C-vitamin. De måste få det tillfört med maten eller som ett kosttillskott. Ole utvecklade troligen, sakta men säkert, skörbjugg dvs C-vitaminbrist. Det kan yttra sig bl a som blödningar i kroppens slemhinnor, leder mm. med deformationer till följd om det pågår länge. Oles högra baktass (den nedre på bilden) är kraftigt angripen av något man kan kalla artros, orsaken är troligen bristen på C-vitaminet. Lederna är uppluckrade på vissa ställen och påbyggda på andra. Tittar man noga ser man att den vänstra också har konstiga piggar och urgröpningar, men den är inte lika illa angripen.

Hans konstiga ögon skulle jag också tro kommer sig av blödningar i hornhinnan som läkt, med ärrbildning som följd. Där gissar jag vilt, för jag hoppas ju det är en infektion som medicin kan bita på. Kollapsen, hjärnblödningen, är säkert också en följd av misskötsel och vitaminbrist. Jag gissar att det var den som orsakade hans dövhet, för jag tycker att man borde upptäckt tidigare att han var döv annars. Han har helt säkert inte alltid varit döv för han låter. Han kluckar och han kurrar när han vickar rumpa. Det gör han ibland när jag rufsar runt i virvlarna han har på rumpan. Jag har till och med hört honom slå på matsirenen en gång. Det var ett hest, men högt, tjut.

Ole är en av de grisar som kommer få leva med ständig smärtlindring för att få ett drägligt liv. Han har nu ätit Metacam sedan röntgenbilderna togs för 14 dagar sedan. Det märks redan på honom. Han är gladare. Han rör sig bättre, även om han nog aldrig kommer hoppa och springa. Han orkar bry sig om och vara nyfiken på sin omgivning. Han missar mycket fortfarande eftersom han inte hör, men det gör inget. Allt måste man inte kunna hemma hos mig. Men när han kommer travande, med lyft nos mot mig för att bli klappad och smekt… och när han blir ivrig inför frukostgrönsakerna så han trampar med framtassarna och till sist är tvungen att springa ett varv runt sig själv i ren iver… och när han blundar i ren njutning av beröringen när man klappar och smeker honom… och när han glatt kurrar, vickandes på rumpan, när man rufsar honom på rumphåret… och när han hugger tag i rotselleribiten och springer snabbt, snabbt in under närmsta pall med sitt byte utan att krocka med något… och… och… då inser man att han har allt att leva för. Han håller på att få livskvalitet.

Nu har han fått Rosita, en kastrerad marsvinsdam med attityd, som sällskap. Det var mycket nervöst att sätta ihop dem eftersom Rosita kan vara ganska ”taggig” och Ole har en dålig vana att markera om han tror att man ska röra hans framtassar. Det är troligen för att han har haft ont. Men deras första möte var väldigt odramatiskt. Ole var försiktigt nyfiken när han stötte på Rosita, men han tappade bort henne rätt fort och då springer han inte och letar, utan fortsätter att tugga hö. Rosita, som är van vid jobbiga karlar, blev nog mer än konfunderad. Till sist försökte hon få honom att putsa på sig. Men Ole såg inte hennes framsträckta kind. Den var för nära. Han fortsatte att tugga hö. Snacka om att Rosita måste känt sig avspisad. Det här är hon inte van vid Nu har de tillbringat en natt ihop i Oles nystädade revir. De har ätit frukost. Rosita har upptäckt att hon kan sno godbitar framför nosen på honom utan att han märker det. Han letar inte efter dem heller. Han är ju van vid att de finns där någonstans och att han nog springer på dem så småningom. Han hör ju inte Rosita tugga i sig dem. Han har en del att lära sig, men det känns som om Rosita också lär sig något. För hon är snäll mot honom. Hon har markerat några gånger mot honom när hon trodde han skulle bli närgången. Han rycker undan nosen då, men han flyttar sig inte och han flyr inte. Så jag ser att Rosita har respekt för Ole. Vill han ha något gott så tar han det, även om Rosita sitter på det. Det förstår hon sig inte på ännu. Det är väldigt intressant att studera dem.

Jag hoppas att jag ska få se att Ole fungerar så bra med Rosita att det kan vara värt att utsätta honom för en kastrering. Jag tror nämligen att han skulle må bra av en flock. Framför allt skulle hans sällskap behöva fler än bara Ole som sällskap. Han är en udda fågel. Oförskyllt i och för sig, men ändå… Rosita och jag ska göra vårt bästa att ge honom ett liv, till skillnad mot Blå Stjärnan och hans förra ägare.