Lek med mig...

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaag hämtar booooooooooooooooooollen!!

Snygg profil

Mattis har varit på besök på jobbet igen. Valphullet är borta, stilen är lite mer vuxen. Han och matte har gått valpkurs. Matte lärde sig ingenting… tycker Mattis. Själv lärde han sig sök och apport och lite andra bra saker. Fast det kanske inte var på kursen… Strunt samma! Han kan det i alla fall.

Jag har en lista på min hemsida som jag går igenom någon gång i veckan. Där finns några som verkar ha stilla insomnat. Det är så synd tycker jag. Alla kan inte starta omplaceringar och rädda marsvin och andra hjälptörstande individer, men det betyder inte att vi inte kan göra något i det lilla. Som att hålla liv i en blogg. Det är ju där andra finner sin inspiration och information. Visst kan man ha skrivkramp och idétorka. Tiden är också en faktor som verkar krympa ner till nästan ingenting ibland, men jag säger som min gamla svenskalärare; Om du inte har något att skriva så skriv just det. Då brukar det lossna. Och det måste inte vara en hel uppsats.

Jag själv har nästan svårt att sluta skriva när jag väl har börjat. Det finns ju så mycket att berätta… För mig är det oftast tiden som saknas. Men det behöver ju inte bli så långt.

Så kom igen nu ni som har en avsomnad blogg någonstans. Väck den! Chocka oss! Skriv!!

Talar du dessutom om för mig att den finns kommer jag med all säkerhet, med spänning och kommentarer, att läsa den

Och ni som inte har en blogg. Gör en! Det är faktiskt inte så betungande alls att skriva. Tittar man på mina stapplande första inlägg i denna blogg ser man att all vår början bliver svår… Men det rättar upp sig ganska snart. För visst är just dina marsvin de absolut sötaste, roligaste och häftigaste som finns? Men berätta det för oss andra då. Jag lovar att det är fler än du som tycker att det är så Och du, ett tips: Bilder och filmsnuttar. Det säger mer än 1000 ord. Precis som ordspråket säger.

Jag är en människa med många intressen, bland annat sysslar jag med Geocaching, en slags skattjakt med GPS. (Mer information på svenska finns här.) Det är jättekul, man kommer ut och motionen får ett mål. Om man reser får man ofta se platser som man annars inte skulle fått se som vanlig turist, för att man helt enkelt inte skulle veta om dem. Geocaching är världsomspännande, det kostar inget mer än en bra GPS. Man måste inte bli betalande medlem om man inte blir väldigt biten. Jag cachade i ett par år innan jag själv blev betalande medlem. Som de flesta säkert vet har jag sommarställe på Gotland. Det är där jag oftast sysslar med detta. Här är en bild på en fantastisk björk som jag aldrig skulle fått se om det inte finns en cache alldeles i närheten:

Även träd behöver en kram ibland.

Det är måndag och jag måste ha gjort något helt fantastiskt i helgen. Jag vet inte vad men när jag kom till jobbet fick jag ett jättetrevligt leende i hissen av en okänd person och vid min arbetsstol stod det en halv pappkasse med såna här:

Vilket lyx! Svart Trumpetsvamp!!

Min ”bästis” på jobbet hade varit i skogen med maken i helgen…

Och inte nog med det. Jag fick en present till, bara så där apropå, av min kollega också

Pepparkaksformar

Jag har berättat för honom att jag tycker det är kul med loppisar och i ett tidigt stadium av min loppiskarriär insåg jag att jag skulle komma hem med mycket konstiga saker om jag inte gjorde något. Så jag har en regel: Pepparkaksformar är OK. Det får jag köpa. Och om ni visste hur många charmiga, fina pepparkaksformar det finns! Det har blivit lite av en samling. Och nu har jag fått några till. Tack!!

Så måste jag bara dela med mig av en liten serie bilder på Kajsa. Hon är så fruktansvärt söt när hon sover. Och det gör hon ofta… Jag har köpt några myspåsar från Marsvinshjälpen en gång. En av dem är lite för grund för att mina marsvin ska tycka den är bra, men Kajsa har funnit den som sin favorit. Den är alldeles lagom för just henne. Och eftersom ingen annan favoriserar den är den ju ledig nästan jämt. Kan det bli bättre??

Kajsas egen myspåse

Nu somnar jag visst...

Halloween redan??

Ännu en vinkling

Nyvaken

Ville du något??

Saga är nog världens coolaste hundtjej. Hon är tio år nu och vi har känt henne sedan hon var valp. Hennes matte är dagmamma till små barn i förskoleåldern och Saga hjälper till att hålla ihop flocken. Som alla Golden så har Saga ingen mättnadskänsla, något hon delar med, i alla fall mina, marsvin. Hon är alltid hungrig och kylskåpet är en gemensam gud för dem. Maken har väldigt svårt att inte ge något när man ber vackert och de vet de allihopa. Så när han öppnar skåpet finns alla där. Jag är lite mer hårdhudad, och ger jag något försöker jag att ge något bra. Saga får ibland en stor, grov morot av mig. Eftersom hon inte tycker den är så där jättegod, utan bara lagom god, så räcker den ett tag. Hon tuggar och smular små morotsbitar runt sig till Stumpans stora glädje. Niña är lite mer avvaktande.

Så här såg det ut för något år sedan när Saga var hemma hos oss (Det var innan inköpet av en bra kamera.):

Vad är det här??

Jag får titta efter...

Stumpan! Kom och titta!

Jamen. Det är ju Saga ser du väl.

Småtjejer! *mutter, mutter* Aldrig får man va ifred.

Då tar jag lite av dig då...

För några veckor sedan träffade maken och jag på Sagas matte och husse ute på gatan. De berättade att de hade varit hos veterinären med Saga eftersom hon verkade ha så väldigt ont i sitt bakben. Hon har en sak gemensam med Stumpan och Kajsa; Hon har artros. Hon har ätit glucosamin i flera år mot det, men nu hjälpte inte det. Veterinären hade utan ta i henne konstaterat att det var den mest deppiga hund hon hade sett på länge, skrivit ut några tabletter och sagt att om inte detta hjälper får ni nog fundera på avlivning eftersom hon är så gammal. (Den exakta ordalydelsen var kanske inte så, men det var så matte hade uppfattat det.) Matte var förtvivlad och husse också. Jag protesterade eftersom Saga kanske inte är en ungdom, hon är tio år, men lite mer omsorg än så kan man väl begära av en veterinär. Jag frågade vad det var för tabletter. Det var några jag aldrig hört talas om och de skulle tydligen verka inom en vecka. Annars var det kört. Jag rekommenderade att de skulle visa upp Saga för en annan veterinär också. Någon dag senare hade ett flertal andra också sagt samma sak, så man tog Saga till en annan veterinär lite längre bort. Där undersökte man Saga noggrant och konstaterade att hon hade slitit av ett korsband i bakbenet! Hon behövde en operation!! Inte avlivning.

Nu är Saga nyopererad och går med stödstrumpa och tratt. Hon har lite svårt att följa med på promenaderna med barnen på dagarna ännu, men maken sände mig följande bild som MMS i dag:

Under tiden mår mina små som prinsessor och prins. Maken och sonen sköter medicinering, frukostskålar, vattenbyte, höpåfyllning, rensning av hagen, rumptvätt och klipp. Det sista var väl inte så poppis, men nödvändigt har jag förstått efter telefonsamtal med sonen. Hans kommentar var att nu springer det runt en liten rosa rumpa i hagen Det är alltså Kajsa som har blivit snaggad längst bak eftersom hennes mage inte alltid sköter sig och det missfärgar pälsen. Dessutom blir det ju lättare att hålla henne ren. Det är tur att hon inte kan se sig själv bakifrån…

Vi har haft celebert besök av Irene och hennes lilla, energiska hund, Maxi, över helgen. De flög över till Gotland. Maxi tog oss alla med storm, Irene klippte gräset på den stora gårdsplanen (vilket är en inte så liten uppgift) och så tog vi en lååång promenad längs med öde vägar och hav.

Åh, vad glad jag är att ha så underbar familj och fantastiska vänner!

Here’s to the crazy ones. The misfits. The rebels. The troublemakers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They’re not fond of rules. And they have no respect for the status quo. You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. But the only thing you can’t do is ignore them. Because they change things. They push the human race forward. And while some may see them as the crazy ones, we see genius. Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.

Tänkvärt tycker jag.

Jag tycker att tanken går att applicera på de ”tokiga” människor som orkar slåss för våra minsta och mest skyddslösa husdjur också. De som orkar ta sig an alla andras misslyckanden. Som tar emot, botar, tröstar och omplacerar. För mig ligger ju marsvinen nära, men jag vet att andra typer av smådjur också ligger illa till. Så skänk en tanke till dem. Ge dem en extra tanke eller kanske till och med ett extra bidrag om du kan. Via t ex Agria kan man nominera eldsjälar till ”Djurens hjälte”. Om du har någon du tycker är värd utmärkelsen så nominera den. Inte i morgon utan nu. Det gjorde jag och det känns som om det gjorde skillnad…

Och till sist:

Gå i frid Steve Jobs. Du gjorde skillnad och även om jag inte alltid är tillfreds med skillnaden hyser jag stor respekt för de som vågar tänka utanför ramarna…

Den 4 oktober 2000 rullade den sista Minin av den klassiska ”hundkoje”-modellen av tillverkningsbandet. Därför samlas vi i Mini Seven Club Sweden det datumet framför slottet i Uppsala på kvällen och paraderar genom Uppsala, har en tyst minut och efteråt samlas vi någonstans. Äter något enkelt, sparkar lite däck, tittar på bilder och snackar pyttesmå bilar.

Här kommer några bilder från gårdagen:

Solen var vacker på sin väg ner.

Mina tre reskamrater...

Gamla vägen mot Uppsala är vacker

Det finns hundkojor i skåpmodell

Det har sina sidor att köra bil och försöka fota genom bilrutan samtidigt... Hästarna var väldigt fina.

Till höger min egen gula hundkoja

Några av ännu lite äldre modell. Det ser man på grillen...

Vi var en bunt människor från olika håll

Jag vill också ha ett så tufft takräcke till min koja

Även små bilar kan man krypa under motorhuven på. Fast det ser rätt kul ut

Visst ser det gulligt ut?

Alla färger finns. Som en karamellask.

Vi var några stycken. 14 bilar närmare bestämt.

Maken har också en egen hundkoja. Den är röd. Men han kunde inte följa med den här gången. Det fanns andra ”måsten” han skulle göra. Bland annat gav han grisarna det gullegull dom ska ha

Får jag presentera Mattis. Jack Russelvalp, 14 veckor

Man kan tro att detta är en stillsam valp om man bara ser på bilden ovanför. Men det är fel… Jag krälade runt på golvet och tog massor med bilder. Det är så svårt att välja vilka som är bäst men här kommer ett urval:

Snart hittade Mattis min ryggsäck. Spännande innehåll kanske...

...men det var godare att snutta på dragkedjan till min handväska.

Mattis hittar också handledsremmen som sitter fast i min kamera...

...den kan man dra och tugga på när det kliar i valptänderna.

När jag då försöker resa mig för att rädda remmen, hittar han min toffel...

Den var god...

...tills han blev erbjuden en boll...

Då tappades intresset för väskor, tofflor och kameraremmar

Han ska snart börja på valpkurs med matte. Det tror jag han kommer tycka är jättekul. Det finns mycket spring i de små benen…

De är söta de små liven.

Tack för besöket och kom snart igen

Måste bara få visa vad jag hittade förra fredagen vid 22-tiden. Jag och mannen i mitt liv hade varit på Peter Carlsson och Blå grodornas show på Scalateatern. (Har du möjlighet, gå och se den. Jättekul och bra musik.) Den ligger inte långt från T-Centralen. Vi valde att gå Drottninggatan framåt. Det var en ganska ljum sensommarkväll och det var många människor i rörelse. Det finns ett gammalt läroverk som heter Norra Latin. Det är numera en del av Folkets hus och används som konferensanläggning. Runt Norra Latin finns en ganska trevlig park med gamla stenlagda gångar etc. Parken ramas in av ett högt, vackert järnstaket. Mot Drottninggatan finns en stor, välvd öppning. Innanför den till vänster finns en uteservering tillhörande en restaurang.

 När vi gick där och pratade och precis kom i jämnhöjd med den uteserveringen, hajade jag till. Jag var tvungen att stanna upp och tänka efter på vad jag hade sett. Det var något som inte stämde riktigt. Nu ska man veta att det här är ”tassemarker” som jag rör mig på nästan alla vardagar, eftersom jag arbetar väldigt nära. Jag stoppade maken och bad honom vänta lite medan jag gick tillbaka och kollade om jag hade sett rätt. Och jo… det hade jag… Innanför staketet, till höger såg jag det här

En rätt ovanlig syn på Drottninggatan i Stockholm

Och lite längre åt höger, innan för staketet såg jag den här också

Och här står jag...

 Bilderna är lite gryniga och oskarpa eftersom jag inte ville använda blixt och det blir ju längre exponeringstid då . Det var också mycket mörkare i verkligheten. Kameran har kompenserat.

 Sammanlagt stod det fyra västernutrustade hästar innanför staketet! Vid det här laget hade maken kommit fram också. Jag började se mig omkring för det borde ju finnas tillhörande ryttare någonstans. Maken var den som såg dem först. Det satt fyra män i full utstyrsel, från stetsonhatt till chaps och boots, vid uteserveringen med varsin öl framför sig. Jag vet inte var de kom ifrån. Det finns något ridstall på Östermalm någonstans, kanske därifrån… Men det var en väldigt oväntad upplevelse.