För flera år sedan blev Tuss sjuk. Jag skötte henne dag och natt. Vi var hos veterinären och fick starka mediciner. Jag sov med henne hos mig varje natt och stödmatade. Hon följde med mig till jobbet. I tre veckor kämpade vi tillsammans. Sedan såg hon på mig och jag förstod. Jag fattade äntligen att hon inte ville mer. Hon var inte helt ung och hon var väldigt sjuk. Det var det första marsvinet jag fick följa till den sista vilan. Hon blev enskilt kremerad och kom hem i en liten träurna. Hennes bild pryder skrivbordet på datorn jag skriver på just nu. Under hela tiden vi kämpade spelade radion En del är vackra när de dör med Sonja Aldén

Tuss finns inte mer

Senare fick jag lära känna en alldeles unik liten dam. Om du så letar i tusen år kommer du aldrig att finna hennes like. Jag kallade henne Kajsa. Hennes bakgrund är höljd i dunkel och hon bodde hos mig en ganska kort tid egentligen, men var en så stor personlighet att det kändes som hon alltid funnits där. Hon kämpade mot en skenande sköldkörtel som gjorde att hon hade svårt att hålla vikten. Men med medicinering och blodprovtagningar höll vi det i schack. Så fick hon något i sin urinblåsa… Jag började medicinera henne med en örtmedicin jag hade hört talas om och den dagen hon skulle opereras fick hon lugnande, man röntgade henne och upptäckte att det som nu hade funnits i urinblåsan var borta. Glädjen stod högt i tak eftersom Kajsa var gammal och en operation med sövning är riskfylld. När jag hämtade henne visste jag inte att hon inte skulle komma hela vägen hem. Hon blev dålig i bilen. Jag vände tillbaka. Vi kämpade för hennes liv, men fick ge upp. Sista sprutan var en lättnad för henne. Hon hade ödem i lungorna och höll sakta på att kvävas. Hon klarade inte det lugnande hon hade fått inför operationen. Hon kom också hem i en liten träurna. Hennes bild hänger så jag ser den varje dag. När jag vände och jagade tillbaka till veterinären spelade bilradion Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson

Kajsa finns inte mer

Jag fyllde jämt i början av juni. Därför åkte jag och maken på en kortare utlandsresa. Irene passade några av mina små grisar och sonen flyttade tillfälligt hem igen för att passa resten. Jag återvände hem på söndagkvällen den 10 juni. På måndagsmorgonen, när jag gav flocken frukostgrönsakerna kom inte Tomas till skålarna. Tomas, min trygge, underbare, stilige flockledare. Han som kan dupera Stumpan med en blick. Han ville inte äta. Hans mage var svullen och jag kastade mig i bilen, med honom i knäet, för att knuffa mig igenom bilköerna samtidigt som jag ringde veterinären. När jag kom fram konstaterade man att man ville behålla honom för stödmatning och undersökning. Jag hade tagit med mig Niña på resan eftersom jag hade en tid för henne senare på dagen. Hon hade fått ett stick av ett höstrå i ett öga. Hon hade varit behandlad men det verkade fortfarande besvära henne. Hon fick hålla Tomas sällskap och jag åkte till mitt arbete för att återkomma kl 10:15 när Niña hade veterinärtid. Hon blev ordinerad nya droppar och jag frågade hur det var med Tomas. Han ville fortfarande inte äta själv. Min ordinarie veterinär arbetade inte denna dag. Jag bad att få träffa Tomas en stund och själv få se hur han mådde så han bars in i undersökningsrummet. Han och Niña delade handduk

Två goa rumpor

Han bajsade och jag gav honom Critical Care. Han röntgades eftersom jag ville veta om han kunde kissa. Urinblåsan var tom och senare kissade han själv. Vad vi än gissade på kunde vi inte komma på vad som fattades Tomas. Jag argumenterade med veterinären om han skulle stanna hos dem oövervakad på natten eller om jag skulle ta hem honom och stödmata för att lämna honom nästa morgon igen. Vi kom överens om att veterinären skulle ringa migvid 19.30 och berätta hur status var så skulle jag bestämma då hur jag ville göra. Själv skulle jag på ett jippo jag själv hade anordnat för några på mitt jobb. Jag kunde inte hoppa av, men jag kunde ha telefonen på. När vi satt och åt middag kl 18.00 fick jag ett SMS där veterinären sa att Tomas tillstånd var oförändrat och att han gick av sitt pass. En annan veterinär skulle kontakta mig senare. När vi gick från restaurangen mot busshållplatsen fick jag ett telefonsamtal från den andra veterinären. Hon meddelade att Tomas hade dött… Han hade haft gaser i sin mage så länge som hade tryckt på vitala organ och blodkärl så hans hjärta gav upp. Hon berättade att det gick på ett par minutrar bara. De hann inte ens få in honom i ett syrgastält. Frågan om stödmatning kändes som ett hån. Hela världen rasade samman. Han dog och jag var inte där! Jag bad att få komma och se honom en sista gång. Ta farväl. Det gick bra. Jag väntar på hans träurna och hans bild finns i mitt hjärta och på väggen brevid Kajsas. När jag körde genom bilköerna med honom i knäet spelade radion Flickan och Kråkan med Timbuktu

Tomas finns inte mer

 I dag var min plan att ta tag i det rum vi håller på att renovera till att bli ett marsvinsrum. Men allra först, innan jag ens själv får frukost, ska flocken ha sina morgongrönsaker. När jag kom med frukostgrönsakerna, märkte jag att Niña inte var sig själv. Hon brukar alltid vara matglad och vara den som först tar för sig. Men i dag så låg hon kvar och kom fram först efter ett tag. Då åt hon men inte med samma aptit som annars. Jag började därför studera henne noga och upptäckte då att hon verkade ha ont av att gå och röra sig dessutom var hennes andning tyngre än vanligt. Hon har varit vresig och ”bitchig” ett tag mot de andra. Vi har skojat och sagt att Niña har blivit en gammal vresig gumma. Men nu såg jag tydligt att något var fel. Jag kunde inte direkt sätta fingret på vad, men fel var det.

Därför ringde jag veterinären och beställde en tid. Jag fick komma efter bara en dryg timme. Och jag hade tur, ”min” veterinär hade tjänstgöring i dag. Väl där försökte jag förklara mina observationer, hon lyssnade på henne, tittade i munnen och slutligen röntgade man henne för att se om man kunde se vad det var som var fel. Röntgen tog lång tid och sköterskan berättade att man hade gett henna syrgas mellan bilderna eftersom hon hade så svårt att andas ordentligt. Under tiden vi väntade på att veterinären skulle titta på bilderna såg jag att Niña hade blod runt ena näsborren. Inte mycket, men ändå. Jag frågade sköterskan om hon kunde ha gjort sig illa när de gav henne syrgas t ex. Men det hade inte hänt något särskilt. När veterinären kom och hade analyserat röntgenbilderna hade Niña mer blod runt näsborren. Veterinären berättade att det inte såg bra ut. Niñas lungor var helt vita på röntgenbilden och därför kunde hon inte se hjärtat alls. Det fanns inga som helst andra fel, men att lungorna är vita på röntgenbilden tyder på att det t ex finns vätska i dem och det var säkert därför hon hade så svårt att andas. När hon nu dessutom blödde ur nosen tydde det ännu mer på att prognosen var dyster.

Niña har alltid varit en trygg stabil tjej som inte rubbats för något. Hon har varit förhållandevis frisk, med undantag av något höstrå i ögat och urinvägsinfektion, dvs vanliga marsvinsåkommor. Veterinären berättade att man kan prova att ge henne vätskedrivande, men på min fråga om hur lång tid det tog innan man i så fall kulle se någon skillnad, fick jag svaret en vecka. Det tycker jag är på tok för lång tid för en liten själ som har svårt att andas redan i dag. Hade veterinären sagt ett dygn hade jag gjort det, men så som det nu såg ut, fick hon en skål Critical Care, som hon ÄLSKAR, och sedan fick hon somna in i min famn. Hon har levat ett fullödigt marsvinsliv, med flock, massor med gräs och utrymme att springa runt på, utan galler. Hon har varit en rättvis adoptivmamma åt en flicksnärta, Maritza, som vi tog hand om för ett drygt år sedan som nu är en vacker vuxen dam med attityd. Finns det en himmel för marsvin finns hon alldeles säkert där nu. Här skulle hon bara lidit ihjäl och det önskar jag inte en så stor och vänlig själ som Niña. Hon kommer också hem i en liten träurna och hennes underbara sommarbild där hon njuter i solskenet på gotland pryder redan skrivbordet på min jobbdator.

Niña i solen

När jag körde från veterinären sjöng Laleh Some die young. Jag sjöng med, men ändrade lite i texten:

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If there are some, if there are some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Vi har fått provsvaren på Tomas bortopererade knöl från labbet i Spanien. De säger att det sannolikt är neurofibrosarcom. På Karolinska Institutets hemsida förklarar de: En elakartad tumör som uppstår ur små hudnerver, är lokalt aggressiv och kan bilda metastaser.

Veterinären berättade att den är ovanlig och att man INTE vet hur den fungerar på marsvin, men man vet att den brukar vara duktig på att bilda metastaser på bl a hundar och katter. Det som är jobbigast är att trots att hon tog bort knölen med god marginal så fick hon kanske inte bort riktigt hela. Labbet hade hittat cellförändringar i ena kanten av provet… Men rekommendationen är att inte gå in och börja karva ännu mer i honom utan att man håller noggrann koll så att han inte får nya knölar, prickar eller förändringar. Får han det kommer de tas bort omgående och, som veterinären sa, då vet vi vad det är och kan hantera det bättre och snabbare.

Allt detta känns ganska tryggt ändå, mitt i det hela. Tomas mår oförskämt bra. Hans sår har läkt fullständigt och han är precis som förut sånär som på en stor rakad fläck på höger sida. Han kommer garanterat att fira sin (uppskattade) sjätte födelsedag den 5 maj, som är den dag Irene gett honom. Han kommer vara med minst en sommar till. Men det är då typiskt att han ska vara så märkvärdig och ha en ovanlig form av tumör.

<3 Tomas <3

Tomas, Stumpans överman

Bakgrunden är att i somras upptäcktes att han hade en liten knöl på höger sida av kroppen. Den var hårlös och såg ut som ett upphöjt födelsemärke. Stor som en större ärta ungefär. Mörk i färgen. Satt inte fast utan följde med huden när man tog tag i den och flyttade den. Vi skulle hålla koll på den bara.

Nu i slutet på januari var hela min ursprungsflock på årlig genomgång. Stumpan för att kolla så Metacamen inte har ställt till något och artrosen håller sig i schack, Niña så att urinvägarna är bra och för att hennes framtassar är lite svullna och tårna vrider sig lite som reumatiskt, Tomas visar upp sitt öga och sin prick/knöl och Maritza för att säga hej till veterinären.

Vi fick beröm av veterinären för våra trygga välmående grisar och framför allt för deras välskötta klor och fötter. Hon konstaterade att det är ofta som hon ser klor som korkskruvar och förhårdnader på unga tassar.

Stumpan charmade som vanligt, och kan fortsätta med sin Metacam.

Niña har nog också artros/reumatism och blev ordinerad Metacam hon också (till hennes stora glädje). Urinvägarna var utan anmärkning.

Maritza fick nästan applåder för sitt stora drama ”Veterinären försöker döda mig, Matte”. En riktig drama-queen konstaterade veterinären Hon har inga som helst krämpor…

Så kom vi till Tomas öga som jag upplever som lite rödare på senare tid. Veterinären höll med. Han ska få sin ögondroppe vart annan dag, i stället för vart tredje, hädanefter. Så får vi se… Och knölen/pricken. Den hade växt och ändrat färg och struktur Vad gör vi med den? Det finns ju bara två val egentligen. Låta den vara och hoppas att den slutar växa och inte är något aggressivt eller ta bort den. Veterinären konstaterade att ska vi ta bort den vill hon helst att den är så liten som möjligt och att det alltid finns en risk med en narkos. I de lägena vrider jag mig alltid som en mask. Men jag resonerade som så: Jag tror inte den slutar växa. Att den hade ändrat färg och struktur är illavarslande. Den sitter i huden och har troligtvis inte något fäste i andra delar. Jag har egentligen ingen aning om hur gammal Tomas är, men han är stark och i väldigt god vigör och är bevisat en survivor. Ska han dö pga en växande knöl ska han inte lida ihjäl av den utan dö när vi bekämpar den. Jag tog ändå livlinan att inte låta operationen ske samma vecka, utan veckan därpå så jag kunde få fundera ett par varv till på saken.

Men efter att ha talat med några, funderat mycket själv och studerat Tomas ingående så infann vi oss, med egen mysgrotta, godis och ”en slump” (det sista) av en kruka plocksallad. Mysgrottan för att den är hemma i en bortavärld, godiset och salladen för att kolla aptiten efter uppvaknandet. Igen fick vi beröm för att vi alltid tänker på de små detaljerna som kan göra mycket för att en liten gris inte ska bli mer än nödvändigt stressad i en jobbig situation. Så åkte jag till jobbet och började den hemska väntan…

Vid tre-tiden ringde veterinären, talade om att allt hade gått bra. Hon hade fått bort hela knölen och den var tillvaratagen och skulle skickas på analys till ett labb i Spanien. Hon hade sytt såret inifrån så stygnen ska inte behöva tas bort. Tomas hade ätit och ploppat duktigt och jag kunde komma och hämta när jag ville. Jag valde att låta honom stanna några timmar till för observation, jobba färdigt för dagen och hämta honom vid sex-tiden.

När man hämtar ett djur hos vår veterinär som varit sövd får man alltid en genomgång av en sköterska och ett papper med sig hem med råd och förhållningsregler. För Tomas operation såg det ut så här:

Hemgångspapper

Väl hemma fick han bo på en av de inhägnade terrasserna vi har i anslutning till hagen. Rampen upp togs bort och ett galler sattes för öppningen. Det finns egen vattenflaska och höbinge där och storleken är 100 x 50 cm. Tomas gick in i höbingen och satte sig att äta hö. Han fick Critical Care några gånger för säkerhets skull. Han hade väldigt geggig avföring så jag bytte i höbingen flera gånger samma kväll. Men mest satt han i en filt i någons knä den kvällen tuggandes på något han tycker om. Nästa dag var magen bättre men aptiten kunde vara större. Han satt mest i sin höbinge och kurade. Jag tog ett eget beslut och gav honom Metacam. Någon timme senare var han lite gladare så han fick inta köksgolvet och Niña, världens snällaste marsvin, fick bli sällskap. Det gick strålande. Tomas verkade gladare, blev triggad att äta bättre eftersom Niña var där men fick ändå lugn och ro eftersom hon inte är pushig.

Nu i dag äter han nästan normalt så han har inte fått stödmat. Han är i köket tillsammans med alla tre tjejerna. Nu märks det att han vill vara i fred lite, för han går för sig själv och väljer gärna att gå till den höbinge som det är lugnast i för tillfället. (Vi har två.) Men han tvekar inte att svänga rumpa och kurra lite när tillfälle bjuds Han kommer få tillbringa natten i sin egen kupé på terrassen och vi får se hur det ser ut i morgon om han får flytta ner till tjejerna i hagen då till kvällen. Dagen kommer de få tillbringa i köket som vanligt. Jag ser ju att det funkar bra.

Tomas dag två efter operationen.

Operationsärret

Vi tar en bild på vårt älskade Eragons-svin hemma. Laddar upp den i ett album gruppen har, berättar om grisens fantastiska personlighet och kanske en del om dess bakgrund, om vi vet den och om det passar forumet. I kväll kl 20.01 påbörjas röstningen som går till så att var och en får rösta genom att ”gilla” på facebookvis våra tre favvisar. Det kommer bli HYSTERISKT svårt att välja!!

Det är just nu 40 anmälda guldklimpar, inkluderat mina egna två Eragonsianer. Mirjam är den som hittills kommer få det enklast eftersom jag antar att det inte är tänkt att man ska rösta på sina egna. Mirjam har 13 marsvin i sin flock (avundsjuk) och 12 (!) av dem kommer från Eragons. Det gör att hon bara har 28 stycken kvarvarande deltagare att välja mellan. Vi andra vrider oss i våndor…

Jag har under veckan som gått försökt att ta några representativa bilder på Tomas och Maritza för att göra dem rättvisa i tävlingen. Det är inte lätt. De har förmågan att göra allt gulligt och vara som sötast när jag inte har kameran i närheten. Under tiden jag hämtar den lägger de sig under närmsta pall och somnar eller också flyr de fältet småfnissande åt mina lönlösa försök. Då blir bilderna så här:

Tjadå! Nu sticker jag...

Alltså.. nu går jag!

Spring!!

Till sist försökte jag tala Tomas tillrätta.

-Snälla Tomas. Du måste väl inte springa iväg så fort kameran kommer fram?

Svaret blev: -Jooo!

Då siktade jag in mig på Maritza…

Vad gör du??

-Maritza. Kan inte du sitta still. Bara en halv minut?

-Nää!

Då lyfte jag upp dem i soffan där utrymmet är begränsat.

Maritza: -Men Tomas! Kan inte du sitta längst fram?

När jag så hade fotat närmare 500 bilder hade jag några som var presentabla. Nu gällde det att välja dem som gör mina busgrisar rättvisa. Jag hittade dessa bland annat:

Jag-är-väldigt-nyfiken-Maritza

Jag-är-så-ludd-söt-Tomas

Men det slutade med att jag gjorde litet jobb i Paint (enda bildprogrammet jag klarar) och sände in dessa:

Maritzas båda sidor

Tomas ur tre vinklar

Alltså! Jaaaag har ju jättesvårt att tro att inte dessa gullegrisar sopar mattan med övriga deltagare!! ;-D

Och om det nu skulle bli så att de inte gör det kommer jag stryka på foten. Konstatera att ingen fattar någonting och belöna vinnarna med varsin hemmasydd gosekub. Det senare har jag inte talat om för någon förrän nu, men om någon lyckas vinna över mina übersöta guldgrisar är de verkligen värda en av Kringelkrokens gosekuber.

Må charmigaste, luddigaste, kramgoaste, högljuddaste, försiktigaste, gåpåigaste, hungrigaste, knasigaste och allt-annat -jag-kan-komma-på-igaste… vinna!

Det är en åttaveckors-gräns på den här filmen. Det betyder att smågrisar under åtta veckor inte får se den. Grisar under ett års ålder måste ha matte eller husse som sällskap.

Känsliga grisar varnas. Det är otäcka bilder vi kommer få se. Bäst är att sitta tryggt i en famn…

Vi har ju ett hömonster i vår familj och han återkommer inte bara en gång om året på halloween utan han bor hos oss alla dagar på året. Bus eller godis??!!

Tomas får rena öron from Camilla on Vimeo.

Använder man tops måste man vara mycket försiktig! Enklaste sättet är att hålla precis där bomullstussen börjar så kommer man inte in för långt i örat. Tomas tycker det är skönt och att det killas…

Kajsas rester from Camilla on Vimeo.

När Kajsa har ätit sig mätt på Critical Care tycker jag det är synd att slänga resterna

5 minuter av flockens kväll from Camilla on Vimeo.

Om man charmar matte och sonen får man godis och mys. I början får de varsin Critter Berry. Den tuggas det ivrigt på. Niña plockas upp för att sonen bara hade tre Critter Berrys i det öppnade paketet. Hon fick vara med och öppna nästa så hon också fick en.

Vad gör då Kajsa under tiden de andra smaskar Critter Berrys?
Jo hon äter kligröt med lite havregryn, några skalade solrosfrön och riven morot. Hon förstår inte de andras förtjusning i Critter Berrys. Hennes stora passion är ärtplättar.

Kajsa mumsar from Camilla on Vimeo.

Kajsa har ju en egen del av hagen. Detta för att hon har lite speciell mat som de andra annars kommer fullständigt dammsuga upp. Dessutom är Maritza inte att lita på när det gäller Kajsa. Hon har bitit henne rätt rejält ett par gånger. Varpå Kajsa försöker markera åt alla håll för att slippa bli biten. Det är inte optimalt men vi öppnar gallret emellan ibland när vi tittar på. Dessutom umgås hela flocken alltid när de är ute och oftast när de är i köket. Det fungerar riktigt bra om de har ordentligt med plats, men jag vågar inte ha dem lösa i köket när vi inte är hemma långa tider. Man vet inte vad som kan hända då.

Tomas är en herre i sina bästa år. Det vet alla som har mött honom. Trevlig, lugn, tålmodig, smart, modig och allt annat positivt man kan komma på att säga. Utöver det har han nog en hel del livserfarenhet, positiva och tyvärr negativa. Han har fått en födelsedag av Irene på Eragons baserad på en uppskattning när han kom tillsammans med sina 29 olycksbröder och -systrar. Hans födelsedag ska vara den 5 maj 2005. Irene har senare sagt att hon nog skulle kunna tänka sig att revidera hans ålder nedåt. Han var väldigt luggsliten när han kom till Eragons. Fläckvis kal av ohyra, sårigt kön och i allmänt dålig kondition. Nu är han en luddig goseboll som man kan gnugga näsan i nacken på.

Tomas, mannen i vår flock

I går firade vi hans födelsedag

Ja, må hon leva
Ja, må hon leva
Ja, må hon leva uti hundrade ååååår

Kajsa, vår krutgumma, även kallad Stål-Kajsa, Kajsa Kavat, Kajsa-skrutt, Kajsa-skutt, tok-Kajsa och mycket annat (kärt barn har många namn) vet vi en ungefärlig ålder på. Hon var ”nog” sex år gammal ”ungefär” när hon skänktes bort på Blocket och jag hämtade henne. När jag försäkrade henne drog jag till med att hon var född den 22 februari 2005. Sedan kom jag på att jag vill fira hennes födelsedag i år så på vår lilla griffeltavla har jag skrivit den 6 maj 2005. Vi har alltså minst en liten gris som firar födelsedag flera dagar på ett år…

Kajsa, tanten i vår flock

I dag firar vi hennes födelsedag

De leve
HIPP, HIPP…

HURRA, HURRA, HURRA, HURRAAAAAAAA!!!!!!!!

Hmmm, Vi kanske ska börja fira ofödelsedagar i vår marsvinsflock, precis som man gör i Alice i underlandet. Då blir det massor med kalas hela tiden

Jag funderade en stund och övertalade Stumpan, Niña och Kajsa att agera modeller. Jag fick några kort som nog mest kan associeras till cirkus.

Niña tog hela spektaklet med ro. Hon la sig ner och lät mig fota.

Cirkus-Niña

Stumpan tyckte det var lite mer besvärande. Snäll som hon är så fann hon sig ändå. Hon är inte helt avslappnad om man säger så…

Cirkus-Stumpan

Kajsa försökte visa den snygga sidan först.

Cirkus-Kajsa (snyggsidan)

men jag övertalade henne att visa sig i sin hela glans.

Cirkus-Kajsa

Maritza sa; Glöm den fåniga dammvippan på mig!! Efter lite förhandling (och mutor) gick hon med på att posera med ett halvt påskägg.

Ägg-Maritza

Är du inte klar nu...

Efter Tomas fasta uppfattning om att det var tjejigt att likna någon man inte är så vågade jag inte ens fråga honom om han kunde ställa upp med en påskfjädersvippa på ryggen. Jag föreslog försiktigt att han skulle posera med en påskäggshalva i stället. Nä! var det korta och koncisa svaret. Men med lite övertalning gick han med på att låta sig omgivas av småägg och några glada ankor. Fin är han vår Tomas…

Ägg-Tomas

(Inga mattar eller hussar eller andra djur kom till skada under påklädning och fotografering. Detta beror enbart på att våra marsvin är så oerhört snälla och medgörliga och dessutom vet de att vi aldrig skulle göra något som gör ont, om det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl t ex. Egentligen är deras egen päls den absolut vackraste utsmyckningen   )