Stumpan

Min allra mesta lärare när det gäller marsvin och deras värld har valt att lämna den här världen. Mer pedagogisk mentor finner man inte någonstans. Om ni någonsin undrar hur jag hamnade med marsvin runt mig så har ni svaret i en liten svart/brun päls med en hjärtformad ljusbrun fläck på bröstet och en enorm själ som innefattade en hel värld.

Vacker och stolt

Hon lärde mig att marsvin inte är enkla. Att de inte är burdjur. Att de är intelligenta och medkännande, men också kan säga ifrån om det krävs. Hon lärde mig att de inte vill vara ensamma, att de kan ha problem som vi kan hjälpa dem med och att vi måste vara MYCKET lyhörda för att se och förstå deras subtila språk. Och hon lärde mig att de blir gamla, inte bara till åren utan till själen och visdomen.

Stumpan tyckte om när solen värmde lagom på en fläck

Jag vågar säga att de som träffade henne en längre stund och såg henne ”in action” glömmer henne inte så lätt. Jag älskade hennes tydliga kroppsspråk. När hon var lycklig och busig travade hon fram som en liten shetlandsponny med höga knän. När hon sänkte huvudet och rann över golvet fram till någon stackars marsvinssjäl och lekte arga leken till de sprang iväg och hon travade glatt efter med högt huvud. Stannade de så stannade inte hon, utan hon drog sin haka mothårs över rumpan på dem så de sprang lite till. Skitkul!, tyckte Stumpan. Mindre kul tyckte den som blev utsatt.

Stumpan from Camilla on Vimeo.

Alla strider hon tog för Maritzas skull. Maritza den stora och starka, men ack så fega som satt och gnällde om någon ny kom och tittade på henne. Då kom alltid Stumpan till hennes räddning och visade bredsida och gjorde ninjahopp över ryggar för att visa att hon inte var att leka med. Jag såg henne aldrig ge upp. Inte ens när hon blev gammal. Det var jag som fick sätta stopp och välja hennes flockkompisar på slutet. Hon hade en flock på sju och hon var ledare in i slutet. Det är stort.

En dryg månad innan det var slut. Soldyrkande som alltid

Soso, den lilla vilsna som inte hade sett ett annat marsvin sedan hon var tre veckor gammal som tog Stumpan som sin idol. Stumpan lärde henne den subtila, sexiga, vackra kurrdansen. Den som inte behöver sluta med att man bestiger utan den som man gör tillsammans med någon annan. Man kurrar och vickar och cirklar runt varandra i en långsam dans. Soso praktiserar den fortfarande, men hon har ingen att dansa med längre. Hon såg med stora ögon på när Stumpan utmanade en annan en gång. Den maktkampen slutade inte i något dramatiskt. Den andre vek sig. Därför har Soso fortfarande inte lärt sig att slåss. Hon utmanar, men vet inte hur hon ska avsluta, vilket gör att hon har åkt på stryk ett par gånger. Vem ska nu lära Soso den ädla konsten att slåss på ett schysst sätt? Stumpan lärde sig den av Niña.

På marsvinsträff. Alltid på språng, nyfiken och först

Stumpan älskade när vi hade marsvinsgäster som bodde i ”muttern”, en canvashage vi ställde upp i köket. Då kunde hon springa och titta på marsvins-TV. Dvs hon sprang och tittade in på de som satt i muttern. När de blev nyfikna och kom fram till henne så nosade hon lite och sprang därifrån. När de i muttern hade gått från nätet så kom hon tillbaka. Hon ville inte hälsa, hon ville titta på dem vad de gjorde.

Det är precis så här jag vill minnas henne…

De som känner mig vet att jag ofta förknippar händelser och personligheter med sånger och melodier. Just nu spelar de ofta en sång på radion som jag inte hört förut. Jag har inte lyssnat på texten och melodin är ganska trallvänlig, men efter Stumpans bortgång klev en rad ut från sången och slog mig i ansiktet: ”Vila bland skogarnas drömlika grönska med solen som band runt din hals. I takt med varandra har du och jag andats men nu andas du inte alls.” Den säger väldigt mycket om hur jag levt med och bredvid Stumpan och hur jag känner inför den framtid som kommer utan henne. Livet går vidare, men det blir inte riktigt som förut…

http://www.youtube.com/watch?v=ve3pJelRBwQ

Precis som du vill

Gå över ängdernas vissna detaljer
och finn mig inlindad i en filt.
Skrik tills jag hör dig
Om döden nu stör dig
Men du gör precis som du vill

Varje gång skapade sommaren
en plats för dina ben att gro igen
Men nu ska allting skrivas om
du springer inte mer

Det finns en plats där vi kan träffas sen
Och prata om den sista sommaren
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker

Nu nalkas våren
Har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
Nu vandrar åren
Har ingen att gå med
Och du vandrar runt som en vind
Precis som du vill

Vila bland skogarnas drömlika grönska
Med solen som band runt din hals
I takt med varandra har du och jag andats
Men nu andas du inte alls

Varje gång skapade sommaren
En plats för våra ben att gro igen
Men nu ska allting skrivas om
Vi springer inte mer

Det finns en plats där vi kan träffas sen
Tala om den sista sommaren
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker

Nu nalkas våren
Har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
Nu vandrar åren
Har ingen att gå med
Och du vandrar runt som en vind
Precis som du vill
Precis som du vill

Och visst finns det gånger
Jag tror att jag ser dig
Men jag vet precis var du är

Nu nalkas våren, våren

Har ingen att gå med
och du gör precis som du vill
Nu vandrar åren
Har ingen att gå med
Och du vandrar runt som en vind
Precis som du vill

Precis som du vill
Precis som du vill

Till sist som en tribut till Stumpan… Har du möjlighet så ta dig an ett litet liv. Ge det en ny chans. Ta hand om någon som är oönskad. Se till att de mår bra och skaffa dem ett nytt hem där de får stanna och erbjud en väg tillbaka om livet förändras för familjen. Stumpan blev räddad från att frysa ihjäl i en trädgård. Föräldrarna ville inte ha henne kvar och dottern hade flyttat ifrån sitt keldjur. Hon var inte ens värd en annons eller en avlivning. Hon var 2,5 år gammal. En tillfällig panikräddning blev ett helt marsvinslivs kärlek och en ögonöppnare för hur det är för smådjuren. Det är hemskt med katter, hundar och andra djur, men det är ännu värre för de små djuren som ingen ser och ingen bryr sig om.

Jag visste hur det var att sitta ensam, rädd och frusen utan att någon bryr sig om och bara vänta på döden. Jag blev räddad… Jag blev älskad… Jag älskade tillbaka

(Lägg märke till höstrået på huvudet. Hennes signum var att nästan alltid smycka sig med höstrån på huvudet. De kunde hänga runt ett öra eller ligga draperade över pannan eller ögat mm. I början tog jag bort dem, men hon skaffade sig nya hela tiden. Jag tror hon gjorde det med flit. Det var hennes smycken. Hennes diamanter och pärlor. Hö som är det viktigaste i ett marsvins liv)

För flera år sedan blev Tuss sjuk. Jag skötte henne dag och natt. Vi var hos veterinären och fick starka mediciner. Jag sov med henne hos mig varje natt och stödmatade. Hon följde med mig till jobbet. I tre veckor kämpade vi tillsammans. Sedan såg hon på mig och jag förstod. Jag fattade äntligen att hon inte ville mer. Hon var inte helt ung och hon var väldigt sjuk. Det var det första marsvinet jag fick följa till den sista vilan. Hon blev enskilt kremerad och kom hem i en liten träurna. Hennes bild pryder skrivbordet på datorn jag skriver på just nu. Under hela tiden vi kämpade spelade radion En del är vackra när de dör med Sonja Aldén

Tuss finns inte mer

Senare fick jag lära känna en alldeles unik liten dam. Om du så letar i tusen år kommer du aldrig att finna hennes like. Jag kallade henne Kajsa. Hennes bakgrund är höljd i dunkel och hon bodde hos mig en ganska kort tid egentligen, men var en så stor personlighet att det kändes som hon alltid funnits där. Hon kämpade mot en skenande sköldkörtel som gjorde att hon hade svårt att hålla vikten. Men med medicinering och blodprovtagningar höll vi det i schack. Så fick hon något i sin urinblåsa… Jag började medicinera henne med en örtmedicin jag hade hört talas om och den dagen hon skulle opereras fick hon lugnande, man röntgade henne och upptäckte att det som nu hade funnits i urinblåsan var borta. Glädjen stod högt i tak eftersom Kajsa var gammal och en operation med sövning är riskfylld. När jag hämtade henne visste jag inte att hon inte skulle komma hela vägen hem. Hon blev dålig i bilen. Jag vände tillbaka. Vi kämpade för hennes liv, men fick ge upp. Sista sprutan var en lättnad för henne. Hon hade ödem i lungorna och höll sakta på att kvävas. Hon klarade inte det lugnande hon hade fått inför operationen. Hon kom också hem i en liten träurna. Hennes bild hänger så jag ser den varje dag. När jag vände och jagade tillbaka till veterinären spelade bilradion Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson

Kajsa finns inte mer

Jag fyllde jämt i början av juni. Därför åkte jag och maken på en kortare utlandsresa. Irene passade några av mina små grisar och sonen flyttade tillfälligt hem igen för att passa resten. Jag återvände hem på söndagkvällen den 10 juni. På måndagsmorgonen, när jag gav flocken frukostgrönsakerna kom inte Tomas till skålarna. Tomas, min trygge, underbare, stilige flockledare. Han som kan dupera Stumpan med en blick. Han ville inte äta. Hans mage var svullen och jag kastade mig i bilen, med honom i knäet, för att knuffa mig igenom bilköerna samtidigt som jag ringde veterinären. När jag kom fram konstaterade man att man ville behålla honom för stödmatning och undersökning. Jag hade tagit med mig Niña på resan eftersom jag hade en tid för henne senare på dagen. Hon hade fått ett stick av ett höstrå i ett öga. Hon hade varit behandlad men det verkade fortfarande besvära henne. Hon fick hålla Tomas sällskap och jag åkte till mitt arbete för att återkomma kl 10:15 när Niña hade veterinärtid. Hon blev ordinerad nya droppar och jag frågade hur det var med Tomas. Han ville fortfarande inte äta själv. Min ordinarie veterinär arbetade inte denna dag. Jag bad att få träffa Tomas en stund och själv få se hur han mådde så han bars in i undersökningsrummet. Han och Niña delade handduk

Två goa rumpor

Han bajsade och jag gav honom Critical Care. Han röntgades eftersom jag ville veta om han kunde kissa. Urinblåsan var tom och senare kissade han själv. Vad vi än gissade på kunde vi inte komma på vad som fattades Tomas. Jag argumenterade med veterinären om han skulle stanna hos dem oövervakad på natten eller om jag skulle ta hem honom och stödmata för att lämna honom nästa morgon igen. Vi kom överens om att veterinären skulle ringa migvid 19.30 och berätta hur status var så skulle jag bestämma då hur jag ville göra. Själv skulle jag på ett jippo jag själv hade anordnat för några på mitt jobb. Jag kunde inte hoppa av, men jag kunde ha telefonen på. När vi satt och åt middag kl 18.00 fick jag ett SMS där veterinären sa att Tomas tillstånd var oförändrat och att han gick av sitt pass. En annan veterinär skulle kontakta mig senare. När vi gick från restaurangen mot busshållplatsen fick jag ett telefonsamtal från den andra veterinären. Hon meddelade att Tomas hade dött… Han hade haft gaser i sin mage så länge som hade tryckt på vitala organ och blodkärl så hans hjärta gav upp. Hon berättade att det gick på ett par minutrar bara. De hann inte ens få in honom i ett syrgastält. Frågan om stödmatning kändes som ett hån. Hela världen rasade samman. Han dog och jag var inte där! Jag bad att få komma och se honom en sista gång. Ta farväl. Det gick bra. Jag väntar på hans träurna och hans bild finns i mitt hjärta och på väggen brevid Kajsas. När jag körde genom bilköerna med honom i knäet spelade radion Flickan och Kråkan med Timbuktu

Tomas finns inte mer

 I dag var min plan att ta tag i det rum vi håller på att renovera till att bli ett marsvinsrum. Men allra först, innan jag ens själv får frukost, ska flocken ha sina morgongrönsaker. När jag kom med frukostgrönsakerna, märkte jag att Niña inte var sig själv. Hon brukar alltid vara matglad och vara den som först tar för sig. Men i dag så låg hon kvar och kom fram först efter ett tag. Då åt hon men inte med samma aptit som annars. Jag började därför studera henne noga och upptäckte då att hon verkade ha ont av att gå och röra sig dessutom var hennes andning tyngre än vanligt. Hon har varit vresig och ”bitchig” ett tag mot de andra. Vi har skojat och sagt att Niña har blivit en gammal vresig gumma. Men nu såg jag tydligt att något var fel. Jag kunde inte direkt sätta fingret på vad, men fel var det.

Därför ringde jag veterinären och beställde en tid. Jag fick komma efter bara en dryg timme. Och jag hade tur, ”min” veterinär hade tjänstgöring i dag. Väl där försökte jag förklara mina observationer, hon lyssnade på henne, tittade i munnen och slutligen röntgade man henne för att se om man kunde se vad det var som var fel. Röntgen tog lång tid och sköterskan berättade att man hade gett henna syrgas mellan bilderna eftersom hon hade så svårt att andas ordentligt. Under tiden vi väntade på att veterinären skulle titta på bilderna såg jag att Niña hade blod runt ena näsborren. Inte mycket, men ändå. Jag frågade sköterskan om hon kunde ha gjort sig illa när de gav henne syrgas t ex. Men det hade inte hänt något särskilt. När veterinären kom och hade analyserat röntgenbilderna hade Niña mer blod runt näsborren. Veterinären berättade att det inte såg bra ut. Niñas lungor var helt vita på röntgenbilden och därför kunde hon inte se hjärtat alls. Det fanns inga som helst andra fel, men att lungorna är vita på röntgenbilden tyder på att det t ex finns vätska i dem och det var säkert därför hon hade så svårt att andas. När hon nu dessutom blödde ur nosen tydde det ännu mer på att prognosen var dyster.

Niña har alltid varit en trygg stabil tjej som inte rubbats för något. Hon har varit förhållandevis frisk, med undantag av något höstrå i ögat och urinvägsinfektion, dvs vanliga marsvinsåkommor. Veterinären berättade att man kan prova att ge henne vätskedrivande, men på min fråga om hur lång tid det tog innan man i så fall kulle se någon skillnad, fick jag svaret en vecka. Det tycker jag är på tok för lång tid för en liten själ som har svårt att andas redan i dag. Hade veterinären sagt ett dygn hade jag gjort det, men så som det nu såg ut, fick hon en skål Critical Care, som hon ÄLSKAR, och sedan fick hon somna in i min famn. Hon har levat ett fullödigt marsvinsliv, med flock, massor med gräs och utrymme att springa runt på, utan galler. Hon har varit en rättvis adoptivmamma åt en flicksnärta, Maritza, som vi tog hand om för ett drygt år sedan som nu är en vacker vuxen dam med attityd. Finns det en himmel för marsvin finns hon alldeles säkert där nu. Här skulle hon bara lidit ihjäl och det önskar jag inte en så stor och vänlig själ som Niña. Hon kommer också hem i en liten träurna och hennes underbara sommarbild där hon njuter i solskenet på gotland pryder redan skrivbordet på min jobbdator.

Niña i solen

När jag körde från veterinären sjöng Laleh Some die young. Jag sjöng med, men ändrade lite i texten:

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If there are some, if there are some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Blondin??

Jag menar… Vad är det som betecknar en klassisk blondin enligt alla förutfattade meningar?

• Hon är snygg
• Hon är lite spånig
• Charmig
• Ibland glimtar det till en hjärna
• Hon lever på sitt utseende
• Landar alltid på fötterna
• Kommer undan med det mesta
• Pojkarna faller för dem
• De har ljus hårfärg

Ja, Stumpan passar in på alla punkter, utom den sista där hon i stället är ganska glänsande mörk. (Men hon döljer en nästan hjärtformad ljusbeige fläck mellan sina framben.)

De flesta säger ”Åh, vad söt” om marsvin. När Stumpan dyker upp hör jag ofta ”Åh, vad vacker”. Sonen är löjligt förtjust i henne. Han kan bara inte låta henne vara. Hon är ofta i hans knä. Min bror är lika fånigt förtjust i henne. Men det tror jag beror på att det var han som hämtade henne från de tidigare ägarna som inte behandlade henne väl. Han skulle nog gärna behållit henne om det inte hade bott två okastrerade bröder hemma hos honom då. Hon har helt enkelt en liten trogen beundrarskara.

Hon är väldigt duktig på att sjunga högt för maten och stå på bakbenen som en liten cirkusponny. De andra håller gärna framtassarna utmed kroppen som en pingvin då de står på bakbenen, men hon viftar med sina framtassar.

Hon är oerhört nyfiken. Stoppa ner handen i hagen och vifta litet på fingrarna. Vem är först framme och kollar vad du gör? Ja, Stumpan… Om du inte gör eller har något speciellt att erbjuda går hon sin väg. Viftar du då med fingrarna igen. Vem kommer då? Jo, Stumpan… igen… Om du har gjort så 72 gånger i rad. Vem kommer fram för 73:e gången? Kan man tänka sig: Stumpan! De andra har tröttnat för länge sedan. Men henne kan man inte nöta ut, liksom, hon kommer lika glatt förväntansfullt varje gång. Det är svårt att inte tycka om henne…

Men hon har sina mörka sidor också. Hon är en riktig retsticka. Och hon triggas av att andra marsvin springer. Då blir hon en ”marstaff” och springer efter. Vilket gör att de flesta marsvin springer ännu fortare och ännu mer. Jättekul tycker Stumpan och springer efter igen. Hon får adrenalin av det här. Det ser man. Hon sänker huvudet och reser nackhåren så hon ser ut som en liten bison på språng. Nu är det tur att de andra i flocken har vant sig vid henne och bryr sig inte om henne. Det är bara Kajsa som råkar illa ut ibland, men även hon har lärt sig att tvärstanna, vända sig om och markera. Då vänder Stumpan och springer åt andra hållet för hon försöker inte bita någon. Hon bara springer efter och om de stannar kör hon upp hakan mothårs på deras rumpa så de springer igen.

Det är vår blondin Stumpan det!

Saga är nog världens coolaste hundtjej. Hon är tio år nu och vi har känt henne sedan hon var valp. Hennes matte är dagmamma till små barn i förskoleåldern och Saga hjälper till att hålla ihop flocken. Som alla Golden så har Saga ingen mättnadskänsla, något hon delar med, i alla fall mina, marsvin. Hon är alltid hungrig och kylskåpet är en gemensam gud för dem. Maken har väldigt svårt att inte ge något när man ber vackert och de vet de allihopa. Så när han öppnar skåpet finns alla där. Jag är lite mer hårdhudad, och ger jag något försöker jag att ge något bra. Saga får ibland en stor, grov morot av mig. Eftersom hon inte tycker den är så där jättegod, utan bara lagom god, så räcker den ett tag. Hon tuggar och smular små morotsbitar runt sig till Stumpans stora glädje. Niña är lite mer avvaktande.

Så här såg det ut för något år sedan när Saga var hemma hos oss (Det var innan inköpet av en bra kamera.):

Vad är det här??

Jag får titta efter...

Stumpan! Kom och titta!

Jamen. Det är ju Saga ser du väl.

Småtjejer! *mutter, mutter* Aldrig får man va ifred.

Då tar jag lite av dig då...

För några veckor sedan träffade maken och jag på Sagas matte och husse ute på gatan. De berättade att de hade varit hos veterinären med Saga eftersom hon verkade ha så väldigt ont i sitt bakben. Hon har en sak gemensam med Stumpan och Kajsa; Hon har artros. Hon har ätit glucosamin i flera år mot det, men nu hjälpte inte det. Veterinären hade utan ta i henne konstaterat att det var den mest deppiga hund hon hade sett på länge, skrivit ut några tabletter och sagt att om inte detta hjälper får ni nog fundera på avlivning eftersom hon är så gammal. (Den exakta ordalydelsen var kanske inte så, men det var så matte hade uppfattat det.) Matte var förtvivlad och husse också. Jag protesterade eftersom Saga kanske inte är en ungdom, hon är tio år, men lite mer omsorg än så kan man väl begära av en veterinär. Jag frågade vad det var för tabletter. Det var några jag aldrig hört talas om och de skulle tydligen verka inom en vecka. Annars var det kört. Jag rekommenderade att de skulle visa upp Saga för en annan veterinär också. Någon dag senare hade ett flertal andra också sagt samma sak, så man tog Saga till en annan veterinär lite längre bort. Där undersökte man Saga noggrant och konstaterade att hon hade slitit av ett korsband i bakbenet! Hon behövde en operation!! Inte avlivning.

Nu är Saga nyopererad och går med stödstrumpa och tratt. Hon har lite svårt att följa med på promenaderna med barnen på dagarna ännu, men maken sände mig följande bild som MMS i dag:

Kajsas rester from Camilla on Vimeo.

När Kajsa har ätit sig mätt på Critical Care tycker jag det är synd att slänga resterna

5 minuter av flockens kväll from Camilla on Vimeo.

Om man charmar matte och sonen får man godis och mys. I början får de varsin Critter Berry. Den tuggas det ivrigt på. Niña plockas upp för att sonen bara hade tre Critter Berrys i det öppnade paketet. Hon fick vara med och öppna nästa så hon också fick en.

Vad gör då Kajsa under tiden de andra smaskar Critter Berrys?
Jo hon äter kligröt med lite havregryn, några skalade solrosfrön och riven morot. Hon förstår inte de andras förtjusning i Critter Berrys. Hennes stora passion är ärtplättar.

Kajsa mumsar from Camilla on Vimeo.

Kajsa har ju en egen del av hagen. Detta för att hon har lite speciell mat som de andra annars kommer fullständigt dammsuga upp. Dessutom är Maritza inte att lita på när det gäller Kajsa. Hon har bitit henne rätt rejält ett par gånger. Varpå Kajsa försöker markera åt alla håll för att slippa bli biten. Det är inte optimalt men vi öppnar gallret emellan ibland när vi tittar på. Dessutom umgås hela flocken alltid när de är ute och oftast när de är i köket. Det fungerar riktigt bra om de har ordentligt med plats, men jag vågar inte ha dem lösa i köket när vi inte är hemma långa tider. Man vet inte vad som kan hända då.

Jag funderade en stund och övertalade Stumpan, Niña och Kajsa att agera modeller. Jag fick några kort som nog mest kan associeras till cirkus.

Niña tog hela spektaklet med ro. Hon la sig ner och lät mig fota.

Cirkus-Niña

Stumpan tyckte det var lite mer besvärande. Snäll som hon är så fann hon sig ändå. Hon är inte helt avslappnad om man säger så…

Cirkus-Stumpan

Kajsa försökte visa den snygga sidan först.

Cirkus-Kajsa (snyggsidan)

men jag övertalade henne att visa sig i sin hela glans.

Cirkus-Kajsa

Maritza sa; Glöm den fåniga dammvippan på mig!! Efter lite förhandling (och mutor) gick hon med på att posera med ett halvt påskägg.

Ägg-Maritza

Är du inte klar nu...

Efter Tomas fasta uppfattning om att det var tjejigt att likna någon man inte är så vågade jag inte ens fråga honom om han kunde ställa upp med en påskfjädersvippa på ryggen. Jag föreslog försiktigt att han skulle posera med en påskäggshalva i stället. Nä! var det korta och koncisa svaret. Men med lite övertalning gick han med på att låta sig omgivas av småägg och några glada ankor. Fin är han vår Tomas…

Ägg-Tomas

(Inga mattar eller hussar eller andra djur kom till skada under påklädning och fotografering. Detta beror enbart på att våra marsvin är så oerhört snälla och medgörliga och dessutom vet de att vi aldrig skulle göra något som gör ont, om det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl t ex. Egentligen är deras egen päls den absolut vackraste utsmyckningen   )

Då hör jag någon vissla från hagen: Phui, phui, Matte! Matteeeeee!!
Jag går dit för att höra vad som står på.
Det är nyfikna Stumpan som undrar: Vad är det som händer? Vi hör en massa prassel med påsar och små röster som säger konstiga saker. Sånt brukar betyda att vi har besök av såna där små mattar och hussar som bjuder på gottis. Var är dom??
Jag förklarar att det är skärtorsdag och att barnen i kvarteret går runt bland husen utklädda till påskkärringar och får lite gottis i sina korgar.
Så de kommer inte med gottis till oss då?
Nä, de får för att de är så söta när de har ansträngt sig och klätt ut sig.
Jag vill också gå till grannarna, vara söt, och få gottis, säger Stumpan.
Jag med, tjoar Kajsa och Niña. Maritza, som inte riktigt har fattat eftersom hon mest har sprungit runt högt och lågt, stannar upp och piper; Jag också. Tomas, muttrar något om att det verkar lite tjejigt men godis är ju gott.
Men ni ser ju inte det minsta ut som något som har med påsken att göra, försöker jag protestera.
Men de får ju för att de är söta sa du ju, säger Stumpan. Jag är söt. Titta!

Sockersöt Stumpa

Jovisst är du söt, Stumpan, men det är meningen att man ska likna något som har med påsken att göra.

Det blev tyst en stund sedan säger Kajsa; Titta på mig då! Jag kan likna en höna.

Hönan Kajsa

Ja, och titta på mig. Jag har lika många färger som ett målat ägg, säger Maritza.

Färgglad Maritza

Jag tycker fortfarande det verkar lite tjejigt och jag kan inte komma på nåt att likna. Men jag kan se bedjande ut och krafsa på dörren, säger Tomas.

Bedjande dörrknackare Tomas

Niña har suttit tyst under hela charadern. Hon har funderat länge. Nu vet jag! utbrister hon. Jag kan ju likna ett välfyllt påskägg!

Påskägget Niña

Lång frukost from Camilla on Vimeo.

Jag tog en lång, lång video på grisarna när de äter frukost. Jag brukar sitta och titta på när de äter. Det är så fridfullt…

Vi har bytt uppvärmning i huset där vi bor. Då arbetade en rörmokare med att hänga element i alla rum och dra rör till alla elementen. Han var väldigt bekymrad en dag eftersom varje gång han gick förbi Stumpan så tjöt hon efter honom. Han trodde hon var arg eller rädd för honom. Sonen, som var hemma, förklarade då att eftersom rörmokaren var en glad prick som alltid visslade när han gick och maken oftast visslar när det vankas något gott (han har något inbyggt ”vi har hund”-beteende) till grisarna så tror ju Stumpan att det är godis på gång. Hon är den som hemmma hos oss kör matalarmet så att ingen ska missa det goda. Det kallas för språkförbistring i vår värld. Behöver jag tala om att låtar som ”Kan du vissla Johanna”, ”Bron över floden Kwai”, ”Kill-Bill-låten” m fl skapar en viss oro i flocken eftersom en viss Stumpa genast sätter på sirenen. Förresten… Är det någon som har provat att spela låten Popcorn för marsvinen? Jag har, av misstag första gången…

Hon har svarta klor så kloklippning är inte en favorit hos henne. Det är ju så att det blir lite blod någon gång ibland. Inte ofta, men ibland. Stumpan sitter i mitt knä på rumpan med ryggen mot mig när jag ska klippa. Hon är väldigt bra på att hålla balansen när hon sitter så. Sen ser det ut ungefär som den där leken ni vet; Två står mitt emot varandra. Den ena ska hålla ut sina händer med handflatorna neråt och den andra ska lätt, lätt killa med sina fingertoppar på den förstes handflator. Den som killar ska försöka att, utan att avslöja när, försöka smälla den andra på fingrarna. Och självklart ska den andra försöka undvika att bli smälld på fingrarna genom att dra undan handen/händerna. Så, ser ni bilden? Stumpan sitter på rumpan i mitt knä. Jag håller i hennes ena framtass och ska klippa klon. Innan jag hinner klippa alls piper hon till och drar undan tassen. Ett – noll till Stumpan. Jag tar tassen igen måttar ett klipp på klon. Hinner klippa innan hon drar undan tassen. Ett – ett. Och så fortsätter det. Men vi har rutinen inne nu så det går ganska fort. Att bada henne fungerar också bra eftersom hon, när hon inte tycker om något balanserar på rumpan som en cirkusbjörn. Jag badar marsvinen i en liten plastbalja på golvet i badrummet så att inga skador ska ske om dom smiter. Jag använder en plastmugg att ösa vatten över ryggen på dom så att det inte skramlar så mycket och så att jag inte behöver ha så djupt vatten, men när jag ska skölja så är det ju lättare att sätta dom under kranen. Det går så mycket snabbare. Stumpan sitter på sin rumpa, med framtassarna i luften, både i baljan och i handfatet. Bilder kommer så småningom att komma på det.

Stumpan har blivit opererad i örat när hon var ganska ny hos oss. Vi upptäckte att hon hade en liten godartad tumör som växte på ett skaft som en liten svamp i vänsterörat. Det gick inte att göra rent det örat och hon hörde i princip inte alls på det. Veterinären som tog bort tumören berättade att det var en del att rensa bort när dom väl hade skurit bort utväxten Jag bär henne oftast med ryggen mot min mage och med ena handen under hennes rumpa och andra framför hennes bröst så att hon kan ha framtassarna på mina fingrar. Hon ser bättre då när hon ska styra. Så satt hon när jag fick instruktioner om medicineringen efter operationen. Då börjar det lilla knyttet, lite halvlurig och trött fortfarande, att putsa sig. Ni vet sådär urgulligt som gör att man nästan vill rufsa till dom lite så att dom ska göra om det Veterinären fullständigt smalt. Hon kom helt av sig och utbrast ”Gud så söööööt.” Och smälter det gör vi också, varenda dag faktiskt. Den dan Stumpan inte finns mer kommer det bli VÄLDIGT tomt. Det är tur att hon hittills har hållit sig väldigt frisk (peppar, peppar) och bara har sin artros som vi kan medicinera… och så är det ju alla bokstäverna som vi inte har medicinerat… och så är det ju hennes instinktiva jagande av allt som springer… och nyfikenheten som gör att hon stoppar fram nosen något ofta… och… och…