För flera år sedan blev Tuss sjuk. Jag skötte henne dag och natt. Vi var hos veterinären och fick starka mediciner. Jag sov med henne hos mig varje natt och stödmatade. Hon följde med mig till jobbet. I tre veckor kämpade vi tillsammans. Sedan såg hon på mig och jag förstod. Jag fattade äntligen att hon inte ville mer. Hon var inte helt ung och hon var väldigt sjuk. Det var det första marsvinet jag fick följa till den sista vilan. Hon blev enskilt kremerad och kom hem i en liten träurna. Hennes bild pryder skrivbordet på datorn jag skriver på just nu. Under hela tiden vi kämpade spelade radion En del är vackra när de dör med Sonja Aldén

Tuss finns inte mer

Senare fick jag lära känna en alldeles unik liten dam. Om du så letar i tusen år kommer du aldrig att finna hennes like. Jag kallade henne Kajsa. Hennes bakgrund är höljd i dunkel och hon bodde hos mig en ganska kort tid egentligen, men var en så stor personlighet att det kändes som hon alltid funnits där. Hon kämpade mot en skenande sköldkörtel som gjorde att hon hade svårt att hålla vikten. Men med medicinering och blodprovtagningar höll vi det i schack. Så fick hon något i sin urinblåsa… Jag började medicinera henne med en örtmedicin jag hade hört talas om och den dagen hon skulle opereras fick hon lugnande, man röntgade henne och upptäckte att det som nu hade funnits i urinblåsan var borta. Glädjen stod högt i tak eftersom Kajsa var gammal och en operation med sövning är riskfylld. När jag hämtade henne visste jag inte att hon inte skulle komma hela vägen hem. Hon blev dålig i bilen. Jag vände tillbaka. Vi kämpade för hennes liv, men fick ge upp. Sista sprutan var en lättnad för henne. Hon hade ödem i lungorna och höll sakta på att kvävas. Hon klarade inte det lugnande hon hade fått inför operationen. Hon kom också hem i en liten träurna. Hennes bild hänger så jag ser den varje dag. När jag vände och jagade tillbaka till veterinären spelade bilradion Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson

Kajsa finns inte mer

Jag fyllde jämt i början av juni. Därför åkte jag och maken på en kortare utlandsresa. Irene passade några av mina små grisar och sonen flyttade tillfälligt hem igen för att passa resten. Jag återvände hem på söndagkvällen den 10 juni. På måndagsmorgonen, när jag gav flocken frukostgrönsakerna kom inte Tomas till skålarna. Tomas, min trygge, underbare, stilige flockledare. Han som kan dupera Stumpan med en blick. Han ville inte äta. Hans mage var svullen och jag kastade mig i bilen, med honom i knäet, för att knuffa mig igenom bilköerna samtidigt som jag ringde veterinären. När jag kom fram konstaterade man att man ville behålla honom för stödmatning och undersökning. Jag hade tagit med mig Niña på resan eftersom jag hade en tid för henne senare på dagen. Hon hade fått ett stick av ett höstrå i ett öga. Hon hade varit behandlad men det verkade fortfarande besvära henne. Hon fick hålla Tomas sällskap och jag åkte till mitt arbete för att återkomma kl 10:15 när Niña hade veterinärtid. Hon blev ordinerad nya droppar och jag frågade hur det var med Tomas. Han ville fortfarande inte äta själv. Min ordinarie veterinär arbetade inte denna dag. Jag bad att få träffa Tomas en stund och själv få se hur han mådde så han bars in i undersökningsrummet. Han och Niña delade handduk

Två goa rumpor

Han bajsade och jag gav honom Critical Care. Han röntgades eftersom jag ville veta om han kunde kissa. Urinblåsan var tom och senare kissade han själv. Vad vi än gissade på kunde vi inte komma på vad som fattades Tomas. Jag argumenterade med veterinären om han skulle stanna hos dem oövervakad på natten eller om jag skulle ta hem honom och stödmata för att lämna honom nästa morgon igen. Vi kom överens om att veterinären skulle ringa migvid 19.30 och berätta hur status var så skulle jag bestämma då hur jag ville göra. Själv skulle jag på ett jippo jag själv hade anordnat för några på mitt jobb. Jag kunde inte hoppa av, men jag kunde ha telefonen på. När vi satt och åt middag kl 18.00 fick jag ett SMS där veterinären sa att Tomas tillstånd var oförändrat och att han gick av sitt pass. En annan veterinär skulle kontakta mig senare. När vi gick från restaurangen mot busshållplatsen fick jag ett telefonsamtal från den andra veterinären. Hon meddelade att Tomas hade dött… Han hade haft gaser i sin mage så länge som hade tryckt på vitala organ och blodkärl så hans hjärta gav upp. Hon berättade att det gick på ett par minutrar bara. De hann inte ens få in honom i ett syrgastält. Frågan om stödmatning kändes som ett hån. Hela världen rasade samman. Han dog och jag var inte där! Jag bad att få komma och se honom en sista gång. Ta farväl. Det gick bra. Jag väntar på hans träurna och hans bild finns i mitt hjärta och på väggen brevid Kajsas. När jag körde genom bilköerna med honom i knäet spelade radion Flickan och Kråkan med Timbuktu

Tomas finns inte mer

 I dag var min plan att ta tag i det rum vi håller på att renovera till att bli ett marsvinsrum. Men allra först, innan jag ens själv får frukost, ska flocken ha sina morgongrönsaker. När jag kom med frukostgrönsakerna, märkte jag att Niña inte var sig själv. Hon brukar alltid vara matglad och vara den som först tar för sig. Men i dag så låg hon kvar och kom fram först efter ett tag. Då åt hon men inte med samma aptit som annars. Jag började därför studera henne noga och upptäckte då att hon verkade ha ont av att gå och röra sig dessutom var hennes andning tyngre än vanligt. Hon har varit vresig och ”bitchig” ett tag mot de andra. Vi har skojat och sagt att Niña har blivit en gammal vresig gumma. Men nu såg jag tydligt att något var fel. Jag kunde inte direkt sätta fingret på vad, men fel var det.

Därför ringde jag veterinären och beställde en tid. Jag fick komma efter bara en dryg timme. Och jag hade tur, ”min” veterinär hade tjänstgöring i dag. Väl där försökte jag förklara mina observationer, hon lyssnade på henne, tittade i munnen och slutligen röntgade man henne för att se om man kunde se vad det var som var fel. Röntgen tog lång tid och sköterskan berättade att man hade gett henna syrgas mellan bilderna eftersom hon hade så svårt att andas ordentligt. Under tiden vi väntade på att veterinären skulle titta på bilderna såg jag att Niña hade blod runt ena näsborren. Inte mycket, men ändå. Jag frågade sköterskan om hon kunde ha gjort sig illa när de gav henne syrgas t ex. Men det hade inte hänt något särskilt. När veterinären kom och hade analyserat röntgenbilderna hade Niña mer blod runt näsborren. Veterinären berättade att det inte såg bra ut. Niñas lungor var helt vita på röntgenbilden och därför kunde hon inte se hjärtat alls. Det fanns inga som helst andra fel, men att lungorna är vita på röntgenbilden tyder på att det t ex finns vätska i dem och det var säkert därför hon hade så svårt att andas. När hon nu dessutom blödde ur nosen tydde det ännu mer på att prognosen var dyster.

Niña har alltid varit en trygg stabil tjej som inte rubbats för något. Hon har varit förhållandevis frisk, med undantag av något höstrå i ögat och urinvägsinfektion, dvs vanliga marsvinsåkommor. Veterinären berättade att man kan prova att ge henne vätskedrivande, men på min fråga om hur lång tid det tog innan man i så fall kulle se någon skillnad, fick jag svaret en vecka. Det tycker jag är på tok för lång tid för en liten själ som har svårt att andas redan i dag. Hade veterinären sagt ett dygn hade jag gjort det, men så som det nu såg ut, fick hon en skål Critical Care, som hon ÄLSKAR, och sedan fick hon somna in i min famn. Hon har levat ett fullödigt marsvinsliv, med flock, massor med gräs och utrymme att springa runt på, utan galler. Hon har varit en rättvis adoptivmamma åt en flicksnärta, Maritza, som vi tog hand om för ett drygt år sedan som nu är en vacker vuxen dam med attityd. Finns det en himmel för marsvin finns hon alldeles säkert där nu. Här skulle hon bara lidit ihjäl och det önskar jag inte en så stor och vänlig själ som Niña. Hon kommer också hem i en liten träurna och hennes underbara sommarbild där hon njuter i solskenet på gotland pryder redan skrivbordet på min jobbdator.

Niña i solen

När jag körde från veterinären sjöng Laleh Some die young. Jag sjöng med, men ändrade lite i texten:

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If there are some, if there are some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Saga är nog världens coolaste hundtjej. Hon är tio år nu och vi har känt henne sedan hon var valp. Hennes matte är dagmamma till små barn i förskoleåldern och Saga hjälper till att hålla ihop flocken. Som alla Golden så har Saga ingen mättnadskänsla, något hon delar med, i alla fall mina, marsvin. Hon är alltid hungrig och kylskåpet är en gemensam gud för dem. Maken har väldigt svårt att inte ge något när man ber vackert och de vet de allihopa. Så när han öppnar skåpet finns alla där. Jag är lite mer hårdhudad, och ger jag något försöker jag att ge något bra. Saga får ibland en stor, grov morot av mig. Eftersom hon inte tycker den är så där jättegod, utan bara lagom god, så räcker den ett tag. Hon tuggar och smular små morotsbitar runt sig till Stumpans stora glädje. Niña är lite mer avvaktande.

Så här såg det ut för något år sedan när Saga var hemma hos oss (Det var innan inköpet av en bra kamera.):

Vad är det här??

Jag får titta efter...

Stumpan! Kom och titta!

Jamen. Det är ju Saga ser du väl.

Småtjejer! *mutter, mutter* Aldrig får man va ifred.

Då tar jag lite av dig då...

För några veckor sedan träffade maken och jag på Sagas matte och husse ute på gatan. De berättade att de hade varit hos veterinären med Saga eftersom hon verkade ha så väldigt ont i sitt bakben. Hon har en sak gemensam med Stumpan och Kajsa; Hon har artros. Hon har ätit glucosamin i flera år mot det, men nu hjälpte inte det. Veterinären hade utan ta i henne konstaterat att det var den mest deppiga hund hon hade sett på länge, skrivit ut några tabletter och sagt att om inte detta hjälper får ni nog fundera på avlivning eftersom hon är så gammal. (Den exakta ordalydelsen var kanske inte så, men det var så matte hade uppfattat det.) Matte var förtvivlad och husse också. Jag protesterade eftersom Saga kanske inte är en ungdom, hon är tio år, men lite mer omsorg än så kan man väl begära av en veterinär. Jag frågade vad det var för tabletter. Det var några jag aldrig hört talas om och de skulle tydligen verka inom en vecka. Annars var det kört. Jag rekommenderade att de skulle visa upp Saga för en annan veterinär också. Någon dag senare hade ett flertal andra också sagt samma sak, så man tog Saga till en annan veterinär lite längre bort. Där undersökte man Saga noggrant och konstaterade att hon hade slitit av ett korsband i bakbenet! Hon behövde en operation!! Inte avlivning.

Nu är Saga nyopererad och går med stödstrumpa och tratt. Hon har lite svårt att följa med på promenaderna med barnen på dagarna ännu, men maken sände mig följande bild som MMS i dag:

Maritza och Niña myser i knäet

Hur som så fortsätter Niña att uppfostra sin omgivning på sitt milda, men bestämda, sätt.

Niña försöker berätta att hon inte tycker om att bli tvingad att ta medicin. Hon nyper försiktigt tag i mina kläder och drar försiktigt. Tittar på mig förebrående. Låtsas ta doseringssprutan i munnen men egentligen biter hon tag i den vid sidan om öppningen, rycker den ur händerna på mig och med en snygg knyck på nacken, släpper den på golvet. Det är inte bara mot mig hon gör så. Sonen har också fått samma behandling. Allt det här gör hon lugnt och försynt. Inga stora åthävor. Hon kämpar inte, försöker inte fly och hon sitter kvar och tar sin medicin sedan när hon har fått säga sitt. Det där med att nypa tag i kläderna gör hon även när det ska klippas klor och annat som hon inte riktigt uppskattar.

Hon har många små egenheter, Niña.

Hon är den enda i flocken som river sönder tidningar. Hon äter väldigt lite av dem. Nej, hennes grej är att riva dem sakta, sakta och njutningsfullt i remsor… långa remsor. Man ser riktigt tillfredsställelsen hon får när hon gör det. Hon får nästan ”ståpäls”. Det är ju tur att hon inte äter så mycket. Trycksvärtan är inte bra. Vi brukar säga att hon smälter nyheterna. Men det är ju dåliga nyheter i större mängder för en marsvinsmage.

Hon är en riktig myspåse i famnen. Helst ska hon ligga mot magen med stöd av en arm. Då flyter hon ut till oanad längd och ser nästan ut som en plattfisk med sina kinder som trycks upp så huvudet ser alldeles platt ut.

Tittut

I husses famn

Sonen har en grå morgonrock som hon fullständigt älskar. Har han den på sig när hon är i famnen dröjer det inte länge innan hon är inuti den. Om han inte öppnar upp den på framsidan så att hon kommer in så missar hon inget tillfälle att krypa in i den via ärmen. Så stor hon är så klämmer och kryper hon upp via ärmen och armhålan till hon är där hon vill vara. Hon ska få ärva den morgonrocken när sonen köper en ny…

Inte så skarp bild, men den illustrerar vad Niña tycker om morgonrocken

Just på Niña är det min stora fasa eftersom hon reagerar väldigt negativt på Baytril som är den antibiotika som har bredast spektrum när det gäller att slå ut bakterier. Hon har fått en enda dos Baytril i sitt liv och den höll hon på att dö av. Hon satt i ett hörn uppburrad och skakade efter bara någon timme när hon hade fått den. Hon åt inte, drack inte och framför allt var hon helt apatisk. Stöd/tvångsmatning och att vi upptäckte det så snabbt var det som räddade hennes liv.

Bactrim är en annan antibiotika som fungerar för det mesta och det var den som gjorde susen den gången. Men Bactrim slår inte ut alla typer av dumma bakterier som kan finnas i en blåsa på ett marsvin.

Jag upptäckte näst sista dagen på Gotland att hon nog hade urinvägsinfektion igen. Hon är ju som alla marsvin, mästare på att dölja att hon inte mår bra. Men när jag hörde henne tjuta två rum bort, rusade dit för att se vad som stod på och fann henne sittande helt stilla, de andra bara tittade på henne förvånat, och när jag tittade på pep hon högt flera gånger. Då förstod jag att hon nog försökte kissa. Jag ringde till vår veterinär hemma, förklarade läget och vi kom överens om att Niña skulle få en tid redan på morgonen efter att vi kommit hem och fram till dess skulle hon få Metacam, smärtsillande och antiiflammatoriskt, som ändå alltid finns med i bagaget eftersom både Stumpan och Kajsa medicineras med det mot sin artros.

Niña är en ganska stor och kraftig dam som behöver en rejäl dos och när hon hade fått den dröjde det inte länge innan hon kissade en stooor pöl, gick och lade sig i sitt favorithörn och somnade som en stock. Lilla, stora gumman… Redan tidigt nästa morgon upptäckte jag att dosen inte räcker i 24 timmar. Niña tjöt. Då provade jag att ge henne en halv dos på morgonen och en halv dos till natten. Det fungerade

När vi var hos veterinären bestämde vi att eftersom Niña är så känslig och jag inte vill experimentera så togs ett sterilt urinprov som det odlades på så vi visste vad det var för bakterier som skulle bekämpas och vilken antibiotika som fungerar på just dem.

Ett sterilt urinprov tas, för dem som inte vet, med en tunn nål som man sticker genom bukväggen in i urinblåsan. Antagligen känns det inte mycket alls. Katter som man gör detta på brukar inte reagera  ett dugg. Marsvin är ju mer ömhudade än andra djur och de tycker dessutom väldigt lite om att ligga på rygg, så de brukar protestera mer. Men alternativet att kanske ge en hel vända med Bactrim t ex och sedan upptäcka att det inte hjälpte är sämre, resonerade jag. Eftersom detta ska göras sterilt gör man inte det i ett vanligt undersökningsrum utan på en operationssal, så man bar iväg Niña. Barbara, veterinären, hade känt på hennes blåsa och konstaterat att den inte var full, men hon skulle göra ett försök med en gång. Ganska snart kom Barbara tillbaka och berättade att så snart Niña hamnade på bordet hade hon kissat! Typiskt. Så Niña fick stanna kvar hos Barbara, och få en massa vatten och dropp, och jag fick gå på sta’n till man hade fått provet. Det tog hela dagen. Niña är en rätt cool tjej så hon brukar inte hetsa upp sig (Bilder kommer här nedanför på det.) men det visade sig att så snart Barbara bara sneglade på Niña så kissade hon Men till slut fick man ihop tillräckligt. Man passade också på att mäta hur mycket blod det fanns i urinen. Mätaren gick i topp

En vecka senare, lite drygt, kom provsvaren och det visade sig att Bactrim skulle göra susen den här gången också. Så nu mumsas det Bactrim två gånger per dag och ProViva Skogsbär serveras som efterrätt så magen håller sig i trim. Jag häller upp ProViva i en äggkopp så det blir lättare att suga upp det med doseringssprutan. Det blir ju alltid lite för mycket, men Kajsa är en stor fan av ProViva Skogsbär så hon får resten. Hennes mage är inte den allra stabilaste. Jag tror det är medicinen hon får mot sina sköldkörtelproblem som är boven i det dramat eftersom det inte var ett problem tidigare. Ibland är avföringen riktigt geggig och det luktar framför allt illa. Men med massor av hö, lite ProViva och annat håller vi magen någotsånär och vikten håller sig uppe.

I väntan på veterinären

Det här var skönt, men lite tråkigt

Nu somnar jag en stund... Väck mig om något händer.

 

Jag lovar. Niña har inte fått någon drog eller så innan bilderna togs Hon bara är sån… Lite laidback sådär

Kajsas rester from Camilla on Vimeo.

När Kajsa har ätit sig mätt på Critical Care tycker jag det är synd att slänga resterna

5 minuter av flockens kväll from Camilla on Vimeo.

Om man charmar matte och sonen får man godis och mys. I början får de varsin Critter Berry. Den tuggas det ivrigt på. Niña plockas upp för att sonen bara hade tre Critter Berrys i det öppnade paketet. Hon fick vara med och öppna nästa så hon också fick en.

Vad gör då Kajsa under tiden de andra smaskar Critter Berrys?
Jo hon äter kligröt med lite havregryn, några skalade solrosfrön och riven morot. Hon förstår inte de andras förtjusning i Critter Berrys. Hennes stora passion är ärtplättar.

Kajsa mumsar from Camilla on Vimeo.

Kajsa har ju en egen del av hagen. Detta för att hon har lite speciell mat som de andra annars kommer fullständigt dammsuga upp. Dessutom är Maritza inte att lita på när det gäller Kajsa. Hon har bitit henne rätt rejält ett par gånger. Varpå Kajsa försöker markera åt alla håll för att slippa bli biten. Det är inte optimalt men vi öppnar gallret emellan ibland när vi tittar på. Dessutom umgås hela flocken alltid när de är ute och oftast när de är i köket. Det fungerar riktigt bra om de har ordentligt med plats, men jag vågar inte ha dem lösa i köket när vi inte är hemma långa tider. Man vet inte vad som kan hända då.

Jag vill då dela med mig av en bild som mötte mig i förmiddags när jag skulle hämta grisarna för att ta ut dem i trädgården.

Niña kan konsten att slappa

Man ser det inte så lätt, men hon blundar nästan.

Kajsa vägde 746 gram i morse och börjar tydligare och tydligare visa att hon är sugen på att flocka med de andra på heltid, utan galler emellan.

Niña vägde jag inte i morse, men det syns att hon har blivit slankare och sist jag vägde henne hade hon gått ner några gram till. Det gäller att skynda långsamt så hon inte far illa av sin viktnedgång.

När det blir dags att återinföra Kajsa i flocken på heltid blir det nog mer så att jag plockar bort Maritza ett litet tag så att hon får vara den som är sist in. Tomas och Niña är bra med Kajsa, det är de som har varit Kajsas flock för det mesta när hon haft golvtid i köket. Stumpan är mer retsam. Hon går efter och puttar med nosen på Kajsas rumpa så att Kajsa hoppar högt och springer lite. Inget värre än så. Maritza, däremot, gör utfall och biter Kajsa. Jag tror det beror på att hon är ung, kan och har fortfarande behov av att hävda sig. Kajsa säger inte ifrån i de lägena utan springer undan, eller ”springer”… hon går fort. Kajsa springer aldrig, då är det risk att hon krockar med något.

Utomhus skiljer jag inte bort någon eftersom Maritza är lite ”feg” fortfarande och håller sig helst inne i transportväskan. Kajsa går in till Maritza ibland, men kommer alltid ut väldigt fort. Någon gång har Maritza då lyckats bita av en tuss hår från Kajsa. Jag kanske borde tillägga att det finns en transportväska till som Kajsa håller till i, om hon vill.

Jag hoppas att jag ska lyckas få ihop flocken så att Maritza inte skadar Kajsa. Men det är ett arbete jag kommer påbörja på allvar när Kajsa har varit hos veterinären nästa gång så vi vet att hon mår bra och inte handikappas av sköldkörtelproblemet. Kom gärna med tips och råd. Det uppskattas. Det kanske är någon av er som har erfarenhet av att sätta ihop nästan helblinda pensionärsmarsvin med tonåriga punkarmarsvin. Det fungerade ju ganska bra tidigare innan Kajsa visade sig vara sjuk, men Maritza har blivit tuffare sedan dess. Tidigare var båda nästan nya i flocken. Då var de mer jämlika.

Snö i maj!?!! from Camilla on Vimeo.

Att det var kallt den 2 maj var väl illa nog, men snö den 3 maj… och den låg kvar på marken också!! Var är våren och sommaren??? Hur ska jag förklara det här för grisarna?!

Jag funderade en stund och övertalade Stumpan, Niña och Kajsa att agera modeller. Jag fick några kort som nog mest kan associeras till cirkus.

Niña tog hela spektaklet med ro. Hon la sig ner och lät mig fota.

Cirkus-Niña

Stumpan tyckte det var lite mer besvärande. Snäll som hon är så fann hon sig ändå. Hon är inte helt avslappnad om man säger så…

Cirkus-Stumpan

Kajsa försökte visa den snygga sidan först.

Cirkus-Kajsa (snyggsidan)

men jag övertalade henne att visa sig i sin hela glans.

Cirkus-Kajsa

Maritza sa; Glöm den fåniga dammvippan på mig!! Efter lite förhandling (och mutor) gick hon med på att posera med ett halvt påskägg.

Ägg-Maritza

Är du inte klar nu...

Efter Tomas fasta uppfattning om att det var tjejigt att likna någon man inte är så vågade jag inte ens fråga honom om han kunde ställa upp med en påskfjädersvippa på ryggen. Jag föreslog försiktigt att han skulle posera med en påskäggshalva i stället. Nä! var det korta och koncisa svaret. Men med lite övertalning gick han med på att låta sig omgivas av småägg och några glada ankor. Fin är han vår Tomas…

Ägg-Tomas

(Inga mattar eller hussar eller andra djur kom till skada under påklädning och fotografering. Detta beror enbart på att våra marsvin är så oerhört snälla och medgörliga och dessutom vet de att vi aldrig skulle göra något som gör ont, om det inte är absolut nödvändigt av hälsoskäl t ex. Egentligen är deras egen päls den absolut vackraste utsmyckningen   )