För flera år sedan blev Tuss sjuk. Jag skötte henne dag och natt. Vi var hos veterinären och fick starka mediciner. Jag sov med henne hos mig varje natt och stödmatade. Hon följde med mig till jobbet. I tre veckor kämpade vi tillsammans. Sedan såg hon på mig och jag förstod. Jag fattade äntligen att hon inte ville mer. Hon var inte helt ung och hon var väldigt sjuk. Det var det första marsvinet jag fick följa till den sista vilan. Hon blev enskilt kremerad och kom hem i en liten träurna. Hennes bild pryder skrivbordet på datorn jag skriver på just nu. Under hela tiden vi kämpade spelade radion En del är vackra när de dör med Sonja Aldén

Tuss finns inte mer

Senare fick jag lära känna en alldeles unik liten dam. Om du så letar i tusen år kommer du aldrig att finna hennes like. Jag kallade henne Kajsa. Hennes bakgrund är höljd i dunkel och hon bodde hos mig en ganska kort tid egentligen, men var en så stor personlighet att det kändes som hon alltid funnits där. Hon kämpade mot en skenande sköldkörtel som gjorde att hon hade svårt att hålla vikten. Men med medicinering och blodprovtagningar höll vi det i schack. Så fick hon något i sin urinblåsa… Jag började medicinera henne med en örtmedicin jag hade hört talas om och den dagen hon skulle opereras fick hon lugnande, man röntgade henne och upptäckte att det som nu hade funnits i urinblåsan var borta. Glädjen stod högt i tak eftersom Kajsa var gammal och en operation med sövning är riskfylld. När jag hämtade henne visste jag inte att hon inte skulle komma hela vägen hem. Hon blev dålig i bilen. Jag vände tillbaka. Vi kämpade för hennes liv, men fick ge upp. Sista sprutan var en lättnad för henne. Hon hade ödem i lungorna och höll sakta på att kvävas. Hon klarade inte det lugnande hon hade fått inför operationen. Hon kom också hem i en liten träurna. Hennes bild hänger så jag ser den varje dag. När jag vände och jagade tillbaka till veterinären spelade bilradion Väldigt kär/Obegripligt ensam med Linnea Henriksson

Kajsa finns inte mer

Jag fyllde jämt i början av juni. Därför åkte jag och maken på en kortare utlandsresa. Irene passade några av mina små grisar och sonen flyttade tillfälligt hem igen för att passa resten. Jag återvände hem på söndagkvällen den 10 juni. På måndagsmorgonen, när jag gav flocken frukostgrönsakerna kom inte Tomas till skålarna. Tomas, min trygge, underbare, stilige flockledare. Han som kan dupera Stumpan med en blick. Han ville inte äta. Hans mage var svullen och jag kastade mig i bilen, med honom i knäet, för att knuffa mig igenom bilköerna samtidigt som jag ringde veterinären. När jag kom fram konstaterade man att man ville behålla honom för stödmatning och undersökning. Jag hade tagit med mig Niña på resan eftersom jag hade en tid för henne senare på dagen. Hon hade fått ett stick av ett höstrå i ett öga. Hon hade varit behandlad men det verkade fortfarande besvära henne. Hon fick hålla Tomas sällskap och jag åkte till mitt arbete för att återkomma kl 10:15 när Niña hade veterinärtid. Hon blev ordinerad nya droppar och jag frågade hur det var med Tomas. Han ville fortfarande inte äta själv. Min ordinarie veterinär arbetade inte denna dag. Jag bad att få träffa Tomas en stund och själv få se hur han mådde så han bars in i undersökningsrummet. Han och Niña delade handduk

Två goa rumpor

Han bajsade och jag gav honom Critical Care. Han röntgades eftersom jag ville veta om han kunde kissa. Urinblåsan var tom och senare kissade han själv. Vad vi än gissade på kunde vi inte komma på vad som fattades Tomas. Jag argumenterade med veterinären om han skulle stanna hos dem oövervakad på natten eller om jag skulle ta hem honom och stödmata för att lämna honom nästa morgon igen. Vi kom överens om att veterinären skulle ringa migvid 19.30 och berätta hur status var så skulle jag bestämma då hur jag ville göra. Själv skulle jag på ett jippo jag själv hade anordnat för några på mitt jobb. Jag kunde inte hoppa av, men jag kunde ha telefonen på. När vi satt och åt middag kl 18.00 fick jag ett SMS där veterinären sa att Tomas tillstånd var oförändrat och att han gick av sitt pass. En annan veterinär skulle kontakta mig senare. När vi gick från restaurangen mot busshållplatsen fick jag ett telefonsamtal från den andra veterinären. Hon meddelade att Tomas hade dött… Han hade haft gaser i sin mage så länge som hade tryckt på vitala organ och blodkärl så hans hjärta gav upp. Hon berättade att det gick på ett par minutrar bara. De hann inte ens få in honom i ett syrgastält. Frågan om stödmatning kändes som ett hån. Hela världen rasade samman. Han dog och jag var inte där! Jag bad att få komma och se honom en sista gång. Ta farväl. Det gick bra. Jag väntar på hans träurna och hans bild finns i mitt hjärta och på väggen brevid Kajsas. När jag körde genom bilköerna med honom i knäet spelade radion Flickan och Kråkan med Timbuktu

Tomas finns inte mer

 I dag var min plan att ta tag i det rum vi håller på att renovera till att bli ett marsvinsrum. Men allra först, innan jag ens själv får frukost, ska flocken ha sina morgongrönsaker. När jag kom med frukostgrönsakerna, märkte jag att Niña inte var sig själv. Hon brukar alltid vara matglad och vara den som först tar för sig. Men i dag så låg hon kvar och kom fram först efter ett tag. Då åt hon men inte med samma aptit som annars. Jag började därför studera henne noga och upptäckte då att hon verkade ha ont av att gå och röra sig dessutom var hennes andning tyngre än vanligt. Hon har varit vresig och ”bitchig” ett tag mot de andra. Vi har skojat och sagt att Niña har blivit en gammal vresig gumma. Men nu såg jag tydligt att något var fel. Jag kunde inte direkt sätta fingret på vad, men fel var det.

Därför ringde jag veterinären och beställde en tid. Jag fick komma efter bara en dryg timme. Och jag hade tur, ”min” veterinär hade tjänstgöring i dag. Väl där försökte jag förklara mina observationer, hon lyssnade på henne, tittade i munnen och slutligen röntgade man henne för att se om man kunde se vad det var som var fel. Röntgen tog lång tid och sköterskan berättade att man hade gett henna syrgas mellan bilderna eftersom hon hade så svårt att andas ordentligt. Under tiden vi väntade på att veterinären skulle titta på bilderna såg jag att Niña hade blod runt ena näsborren. Inte mycket, men ändå. Jag frågade sköterskan om hon kunde ha gjort sig illa när de gav henne syrgas t ex. Men det hade inte hänt något särskilt. När veterinären kom och hade analyserat röntgenbilderna hade Niña mer blod runt näsborren. Veterinären berättade att det inte såg bra ut. Niñas lungor var helt vita på röntgenbilden och därför kunde hon inte se hjärtat alls. Det fanns inga som helst andra fel, men att lungorna är vita på röntgenbilden tyder på att det t ex finns vätska i dem och det var säkert därför hon hade så svårt att andas. När hon nu dessutom blödde ur nosen tydde det ännu mer på att prognosen var dyster.

Niña har alltid varit en trygg stabil tjej som inte rubbats för något. Hon har varit förhållandevis frisk, med undantag av något höstrå i ögat och urinvägsinfektion, dvs vanliga marsvinsåkommor. Veterinären berättade att man kan prova att ge henne vätskedrivande, men på min fråga om hur lång tid det tog innan man i så fall kulle se någon skillnad, fick jag svaret en vecka. Det tycker jag är på tok för lång tid för en liten själ som har svårt att andas redan i dag. Hade veterinären sagt ett dygn hade jag gjort det, men så som det nu såg ut, fick hon en skål Critical Care, som hon ÄLSKAR, och sedan fick hon somna in i min famn. Hon har levat ett fullödigt marsvinsliv, med flock, massor med gräs och utrymme att springa runt på, utan galler. Hon har varit en rättvis adoptivmamma åt en flicksnärta, Maritza, som vi tog hand om för ett drygt år sedan som nu är en vacker vuxen dam med attityd. Finns det en himmel för marsvin finns hon alldeles säkert där nu. Här skulle hon bara lidit ihjäl och det önskar jag inte en så stor och vänlig själ som Niña. Hon kommer också hem i en liten träurna och hennes underbara sommarbild där hon njuter i solskenet på gotland pryder redan skrivbordet på min jobbdator.

Niña i solen

När jag körde från veterinären sjöng Laleh Some die young. Jag sjöng med, men ändrade lite i texten:

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If there are some, if there are some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Jag vet inte hur jag ska säga det här… Men Eleni du får sätta vingar på Kajsa…

Jag är så ledsen. Allt var så bra. Kajsa behövde inte opereras. Jag skulle hämta henne när hon hade kommit igång att äta och ploppa lite.

Jag åkte till veterinären efter jobbet var slut kl 15.00. Kajsa var i sin transportbur. Lite däven och trött. De sa att hon kunde matas när hon kom hem. När jag satte mig i bilen kände jag att jag inte ville att hon skulle ligga i transportburen. Hon hade ju ändå varit med om en del i dag. Jag lade henne i sin filt i mitt knä som hon brukar ligga när vi myser tillsammans. Jag tänkte hon skulle känna sig trygg så. Så började jag köra hem. Det var mitt i rusningstrafiken. Det stod mer still än det rullade. När jag är nästan ute ur stan märker jag att något inte är som det ska med Kajsa. Jag trodde faktiskt hon var död.

Att sitta i bilen mitt i rusningstrafiken, utan chans att kunna vända eller stanna var en mardröm. Jag försökte provocera henne genom att peta på hennes framtänder. Ingen reaktion. Till slut såg jag att hon andades och hon hade blinkreflex. Vid första tillfälle jag kunde komma på körde jag av vägen så jag kunde stanna. Kajsa var mycket varm. Jag vevade ner bilrutan så det skulle bli lite svalare i bilen. Hon började reagera lite igen. Jag ringde veterinären och berättade. De sa att jag skulle komma tillbaka. De skulle stänga om en kvart, men de skulle vänta på mig. Jag skulle alltså in i smeten igen. Fråga inte hur, men jag tog mig dit på 20 minuter.

När jag klev in visade det sig att Barbara, min/vår veterinär, hade väntat på oss. Det var ju inte hon som hade opererat, men det var hon som stannade och väntade. Hon såg direkt att det inte var som det skulle med Kajsa. Kajsa kunde inte stå, hon andades tungt och ansträngt och hon var knappt kontaktbar. Kajsa röntgades.

Jag fick vara med och se bilderna. Allt såg bra ut förutom att hon hade något konstigt melerat vid hjärtat. Barbara misstänkte lungödem. Kajsa fick syrgas och vätskedrivande, men hon blev inte bättre. Samtidigt kände vi båda att hon borde få mat snart för att inte metabolismen skulle avstanna. Men hon skulle inte svälja…

Det fanns inte så mycket att välja på. Kajsa började få krampliknande rörelser när jag satt med henne och försökte göra det tryggt och stilla för henne i ett rum med sänkt belysning, ett litet ljus och en mjuk vetbed. Barbara gjorde iordning narkossprutan. Kajsa fick den i nacken. Hon fick några få korta kramper till innan hon somnade av narkosen. Jag satt med henne, klappade henne på huvudet mellan öronen som hon gillade. Lyssnade på hennes hjärta ibland. Och efter en stund kom Barbara in. Vi pratade om Kajsa, som är känd och älskad på djurkliniken också. Man minns ju henne om man har träffat henne. Så fick Kajsa den sista sprutan i buken. Och det var slut. Klockan var 18:45.

Vi satt en stund till, talade och tröstade varandra. Jag talade om att jag vill att Kajsa blir enskilt kremerad. När jag kände att Kajsas lilla kropp inte längre innehöll hennes stora själ sa jag adjö, kramade om Barbara och sa tack. Barbara sa att hon var ledsen att hon inte hade kunnat bota Kajsa. Men jag konstaterade att ingen av oss är en gud och vi gjorde så gott vi kunde till vi kände att det inte skulle gå och då hjälpte vi Kajsa på det enda sätt som är riktigt.

Kajsa led inte länge, om hon egentligen led alls. Jag tror att hon inte var medveten om vad som hände. Jag hoppas och tror däremot att hon kände att jag var där.

Jag saknar henne fruktansvärt. Det är svårt att bli lämnad…

Kajsa "Plopp" Kavat

Som jag tidigare berättat lider Kajsa av ett sköldkörtelproblem som gör att hon måste medicineras för att inte bl a svälta ihjäl. Utan medicinering är hennes ämnesomsättning snabbare än vad hon hinner äta. Hon har ganska ofta lite problem med magen antagligen pga den medicinen. Det lever vi med och försöker bemästra på olika sätt. Bl a får hon en ml ProViva om dagen, vi har klippt henne därbak och får hjälpa henne att tvätta rumpan nu och då. För att hon inte ska bli torr och irriterad i rumpan av allt tvättande har jag köpt oparfymerad intimtvål med ringblomextrakt som vi använder. Jag resonerar som så att det jag kan använda dagligen i mitt eget underliv utan problem borde fungera för henne också. Ovanpå allt detta har hon artros och får en liten skvätt medicin mot det varje kväll.

Kajsa får åka till veterinären ibland för att lämna ett blodprov så att de kan se att ett värde de kallar för T4 ligger inom normala nivåer. Det är det värdet vi reglerar med sköldkörtelmedicinen. På sista tiden har jag varit lite orolig för hennes kisseri. Jag tycker att jag har skönjat blod i urinen ibland och så har hon gått ned i vikt. Men hon har inte visat på något sätt att hon har ont eller problem. Typiskt marsvinsbeteende alltså.

Så nu senast när hon var hos veterinären för blodprov bad jag dem att ta urinprov och eventuellt röntga henne också. Och, mycket riktigt, Kajsa har lite blod i urinen och en ”förtätning” i urinblåsan. Det kan vara grus, en eller flera stenar eller något annat elakt. Barbara, veterinären, informerade mig om att hon med all säkerhet har ont och att det är operation som gäller om man ska kunna ta bort det. Men det finns alltid en risk med operationer och den är ju lite förhöjd när det gäller marsvin och Kajsa är ju dessutom ett gammalt marsvin… Men vi konstaterade båda att alternativet var att låta Kajsa sluta sina dagar och det är inte ett alternativ för hon är glad och pigg. Hon äter, kaxar mot Tomas och fräser ifrån till de andra när de försöker sno hennes mat. Hon verkar helt enkelt inte klar med det här livet. Och om hon inte skulle klara operationen så har vi gjort vad vi kan i alla fall. Och tiden efter operation är vi beredda att hjälpa henne så mycket hon behöver och så länge hon visar vilja att leva. Barbara ska tala med en kollega, Gunnel (en av ägarna till kliniken), som är riktigt driven när det gäller sådana här operationer och be henne att göra den. Barbara vill helst att Gunnel gör det eftersom hon är snabb, van och säker. Då blir ju påfrestningen kortare för Kajsas lilla kropp. Säger Gunnel ja finns det en tid för ingreppet på fredag. Vi får besked i dag, måndag, om hon gör det.

Under tiden stödmatar vi Kajsa med Critical Care och ser till att hon har det så bra det bara går. Precis som innan alltså…

Uppdatering: Kajsa har gått upp 30 gram sedan i torsdags och har mycket större aptit Helt säkert tack vare sonens idoga stödmatande när jag själv inte är hemma. (Jag har en så underbar familj! Vad gjorde jag utan dem??) Gunnel sa ja. Det innebär att fredag känns som en ödesdag. Men vi hyser ett stort hopp till Kajsas livsvilja, veterinärens skicklighet och min och min familjs hängivenhet att stötta och hjälpa små liv.

Önska oss lycka till och sänd stärktankar till Kajsa på fredag

Jag är en människa med många intressen, bland annat sysslar jag med Geocaching, en slags skattjakt med GPS. (Mer information på svenska finns här.) Det är jättekul, man kommer ut och motionen får ett mål. Om man reser får man ofta se platser som man annars inte skulle fått se som vanlig turist, för att man helt enkelt inte skulle veta om dem. Geocaching är världsomspännande, det kostar inget mer än en bra GPS. Man måste inte bli betalande medlem om man inte blir väldigt biten. Jag cachade i ett par år innan jag själv blev betalande medlem. Som de flesta säkert vet har jag sommarställe på Gotland. Det är där jag oftast sysslar med detta. Här är en bild på en fantastisk björk som jag aldrig skulle fått se om det inte finns en cache alldeles i närheten:

Även träd behöver en kram ibland.

Det är måndag och jag måste ha gjort något helt fantastiskt i helgen. Jag vet inte vad men när jag kom till jobbet fick jag ett jättetrevligt leende i hissen av en okänd person och vid min arbetsstol stod det en halv pappkasse med såna här:

Vilket lyx! Svart Trumpetsvamp!!

Min ”bästis” på jobbet hade varit i skogen med maken i helgen…

Och inte nog med det. Jag fick en present till, bara så där apropå, av min kollega också

Pepparkaksformar

Jag har berättat för honom att jag tycker det är kul med loppisar och i ett tidigt stadium av min loppiskarriär insåg jag att jag skulle komma hem med mycket konstiga saker om jag inte gjorde något. Så jag har en regel: Pepparkaksformar är OK. Det får jag köpa. Och om ni visste hur många charmiga, fina pepparkaksformar det finns! Det har blivit lite av en samling. Och nu har jag fått några till. Tack!!

Så måste jag bara dela med mig av en liten serie bilder på Kajsa. Hon är så fruktansvärt söt när hon sover. Och det gör hon ofta… Jag har köpt några myspåsar från Marsvinshjälpen en gång. En av dem är lite för grund för att mina marsvin ska tycka den är bra, men Kajsa har funnit den som sin favorit. Den är alldeles lagom för just henne. Och eftersom ingen annan favoriserar den är den ju ledig nästan jämt. Kan det bli bättre??

Kajsas egen myspåse

Nu somnar jag visst...

Halloween redan??

Ännu en vinkling

Nyvaken

Ville du något??

Jag tog tacksamt emot eftersom jag brukar komma på användningsområden för bra saker. Det dröjde inte länge innan de fick en ny uppgift. Jag använder dem som extra höbingar i köket eftersom Kajsa inte känner sig bekväm ihoptryckt med de andra i hölådan och höburen som finns i köket. Någon kan ju komma åt hennes stjärtvirvel och då blir det jobbigt.

Det här är några bilder jag tog när det var riktigt nytt.

Kajsas egen höbinge

Man kan sitta i den också...

Nu blev det inte riktigt som jag tänkte. Men det blir det sällan… Nu får Kajsa strida hårt för att få behålla i alla fall en. De har blivit jättepoppis. De välts, man sitter i dem och drar runt hö från dem överallt. Ligan är ju så nyfikna och har så kul. Och faktiskt… det gör inget. När de andra drar runt med de fd hörntoaletterna kan Kajsa äta hö i lugn och ro i hölådan

Kajsa i hölådan

eller i höburen

Nästan ensam i höburen

Kajsas rester from Camilla on Vimeo.

När Kajsa har ätit sig mätt på Critical Care tycker jag det är synd att slänga resterna

5 minuter av flockens kväll from Camilla on Vimeo.

Om man charmar matte och sonen får man godis och mys. I början får de varsin Critter Berry. Den tuggas det ivrigt på. Niña plockas upp för att sonen bara hade tre Critter Berrys i det öppnade paketet. Hon fick vara med och öppna nästa så hon också fick en.

Vad gör då Kajsa under tiden de andra smaskar Critter Berrys?
Jo hon äter kligröt med lite havregryn, några skalade solrosfrön och riven morot. Hon förstår inte de andras förtjusning i Critter Berrys. Hennes stora passion är ärtplättar.

Kajsa mumsar from Camilla on Vimeo.

Kajsa har ju en egen del av hagen. Detta för att hon har lite speciell mat som de andra annars kommer fullständigt dammsuga upp. Dessutom är Maritza inte att lita på när det gäller Kajsa. Hon har bitit henne rätt rejält ett par gånger. Varpå Kajsa försöker markera åt alla håll för att slippa bli biten. Det är inte optimalt men vi öppnar gallret emellan ibland när vi tittar på. Dessutom umgås hela flocken alltid när de är ute och oftast när de är i köket. Det fungerar riktigt bra om de har ordentligt med plats, men jag vågar inte ha dem lösa i köket när vi inte är hemma långa tider. Man vet inte vad som kan hända då.

Det gula gallret Kajsa fastnade i med tänderna.

Hon hade antagligen försökt med ett kobrahugg mot någon på andra sidan gallret av någon anledning, öppnat gapet stort, inte sett gallret och helt enkelt i farten lyckats gapa över tre trådar. Smällen jag hörde var säkert när hon med kraft tryckte tänderna över gallertråden. Där satt hon med vidöppet gap och kunde inte gapa så stort så hon skulle komma loss igen. Vad gör man?? Jag tänkte inte så mycket utan ser att hennes undertänder är så där precis på kanten till gallertråden så med lite hjälp borde hon komma loss om jag skulle kunna trycka tänderna neråt samtidigt som jag böjer den gallertråden upp mot mitten av Kajsas gap. Det fungerade!

Hon satt fast i kanske 10-15 sekunder, men under den tiden hann jag tänka mycket. Allt ifrån var närmaste avbitartång fanns, över om jag skulle klara att knipsa gallret med den, till om ett marsvin kan andas ordentligt med munnen öppen till bristningsgränsen.

Efter noggrann undersökning av tänderna och fortsatt utfodring med blomkålsblast och hö kan jag konstatera att Kajsa inte har tagit skada av händelsen. Hon brydde sig faktiskt inte alls när hon kom loss. Hon bara fortsatte tigga blast :-O

En sak är klar: Jag hoppas Kajsa har lärt sig att inte gapa efter mycket och jag ska fundera på ett alternativ till gallret. Jag är så glad att det inte hände när ingen var där. Men samtidigt tror jag att det hände just för att jag var där med något de gärna ville ha. De hoppade, skuttade, pep och tiggde. Spänningen steg och Kajsa, som ser dåligt, reagerade på skuggorna som hon kanske uppfattade som hotfulla eller irriterande. Det hade inte hänt om ingen var där.

Men en uppdatering om Kajsas tillstånd tycker jag väl är på sin plats.

Söt som socker...

För en dryg vecka sedan var Kajsa hos veterinären en dag för att ta blodprov igen. Den här gången fick hon med sig både pallen och sin egen vattenskål; Pallen för att den kan vara tryggheten när världen är dum och den egna vattenskålen eftersom hon, förra gången, välte den skål hon fick över sig.

Den här gången var det ännu mer krut i gumman. Det gick bra att raka men när man kom med nålen så blev det ett fasligt sprattel så man valde att mikro-söva henne med gas i några minuter. Då gick det snabbt och lätt.

När jag sedan skulle hämta henne på eftermiddagen satt alla på måndagsmöte, men receptionisten gick in och talade om att jag var där. Efter en kort stund kom veterinären ut med Kajsa i hennes transportbur. Hon berättade detta med sövningen och att Kajsa hade vunnit allas hjärtan. Morgonreceptionisten hade velat ta med henne hem och när eftermiddagsreceptionisten kom in till mötet och talade om att jag var där för att hämta Kajsa hade det gått ett unisont ”Neeeej!” genom mötet. Hon är speciell den lilla damen. Veterinären berättade också att hon hade fått smaka på Oxbows Oathey, dvs havre-hö. Det var mycket poppis så det köpte vi med oss hem en påse av.

Kajsa har gått upp i vikt till 731 gram. Hon äter och dricker som hon ska, men är minst sagt bortskämd numera.  Hon äter tyvärr inte pellets så Critical Care, kligröt, hö (både vanligt hö, havrehö och alfahö) står på menyn. Grönsaker är en annan vara Kajsa är selektiv med. Hon går steget längre än Bosses Märta genom att välja bort allt nyttigt också. Paprika, broccoli och andra nyttiga grönsaker göre sig icke besvär. Nej, det ska vara gurka, äpple, morot och sallad. Men inte den nyttiga kinakåls-salladen. Gissa att alla grönsaker Kajsa får i sig är preparerade med C-vitaminpulver… Hade hon varit frisk hade hon fått leva efter devisen ”Man svälter inte ihjäl frivilligt.” och fått äta det jag ger henne, men som läget är har hon övertaget.

I måndags fick vi provsvaren. Kajsas sköldkörtelproduktion är mycket normalare. Ni ska medicinen minskas. Men eftersom det är rätt knepigt att få till Kajsas mikrodos (14 hundradelar) av minitabletten för människa redan nu, så ska vi prova att ge samma dos, fast vart annan dag i stället för varje. Så ska hon tillbaka om 6 – 8 veckor för blodprov igen.

Nu bär det av till Gotland över helgerna. Det är jag och min bror som åker till sommarstället för att öppna efter vintern. Ligan får stanna hemma hos maken och sonen. Däremot hade brorsan lite logistiska marsvinsproblem. Hela hans familj är skingrade för alla vindar. Hustrun är hos sin mamma som precis har blivit änka. Ena dottern åker ner dit, andra dottern åker på hajk och brorsan åker som sagt med mig till Gotland. Grannar har erbjudit sig att ge mat och vatten, men det är hela fem dagar i buren för PimPim och Molly då. Min make och son tar gärna hand om våra fem grisar, men kände att det blir lite mycket med två till eftersom man inte kan låta flockarna få mötas.

Därför bestämdes det att brorsans två marsvin åker med till Gotland så helt marsvinslös blir jag inte

Får jag bjuda på lite bilder också…?

Niña har en extra Tomas-skugga...

Förväntansfulla (Maritza suddig som vanligt. Alltid på språng.)

Niña trivs rätt bra i husses famn

Det är svårt att inte ge dem något når de ser på en med den blicken

Man kan göra mycket för en Critter Berry tycker Stumpan och Niña

Niña kan också...

Manglade, torkade ärtplättar är mums för Kajsa

Kajsa med morotshaka har stupat i köket

Kajsa vägde 746 gram i morse och börjar tydligare och tydligare visa att hon är sugen på att flocka med de andra på heltid, utan galler emellan.

Niña vägde jag inte i morse, men det syns att hon har blivit slankare och sist jag vägde henne hade hon gått ner några gram till. Det gäller att skynda långsamt så hon inte far illa av sin viktnedgång.

När det blir dags att återinföra Kajsa i flocken på heltid blir det nog mer så att jag plockar bort Maritza ett litet tag så att hon får vara den som är sist in. Tomas och Niña är bra med Kajsa, det är de som har varit Kajsas flock för det mesta när hon haft golvtid i köket. Stumpan är mer retsam. Hon går efter och puttar med nosen på Kajsas rumpa så att Kajsa hoppar högt och springer lite. Inget värre än så. Maritza, däremot, gör utfall och biter Kajsa. Jag tror det beror på att hon är ung, kan och har fortfarande behov av att hävda sig. Kajsa säger inte ifrån i de lägena utan springer undan, eller ”springer”… hon går fort. Kajsa springer aldrig, då är det risk att hon krockar med något.

Utomhus skiljer jag inte bort någon eftersom Maritza är lite ”feg” fortfarande och håller sig helst inne i transportväskan. Kajsa går in till Maritza ibland, men kommer alltid ut väldigt fort. Någon gång har Maritza då lyckats bita av en tuss hår från Kajsa. Jag kanske borde tillägga att det finns en transportväska till som Kajsa håller till i, om hon vill.

Jag hoppas att jag ska lyckas få ihop flocken så att Maritza inte skadar Kajsa. Men det är ett arbete jag kommer påbörja på allvar när Kajsa har varit hos veterinären nästa gång så vi vet att hon mår bra och inte handikappas av sköldkörtelproblemet. Kom gärna med tips och råd. Det uppskattas. Det kanske är någon av er som har erfarenhet av att sätta ihop nästan helblinda pensionärsmarsvin med tonåriga punkarmarsvin. Det fungerade ju ganska bra tidigare innan Kajsa visade sig vara sjuk, men Maritza har blivit tuffare sedan dess. Tidigare var båda nästan nya i flocken. Då var de mer jämlika.